En gammal tvistefråga inom kulturens värld är om litteratur och konst har sanna och inneboende värden. Att de inte rör sig om vetenskap är antagligen givet. Men människors upplevelser säger antagligen något om det finns inneboende värden. Problemet är bara att människan X upplever en sak medan Y känner något helt annat.
Dessutom kan vi i nutiden se hur så kallade konstkännare – alltså mediernas kritiker och galleriernas förståsigpåare – genom egna uttalanden kan förmå många människor att se – en samling skräp i en glasmonter på Odenplans T-banestation – som konst. Naturligtvis luras inte alla förbipasserande, men ändå några tycker sig se värdefull konst.
På så vi blir det svårt att finna några fasta värden på nutida konst. I äldre tider var det också svårt, men ändå betydligt enklare. Själva hantverket var normalt en måttstock. Dvs om det krävdes rejäl förmåga, blick, handens träning osv för att åstadkomma en bild blev människor imponerade. Idag imponeras konstkritiker främst av det namn eller titel som ett konstverk getts – ofta i högstämd och oklar poetisk anda.
Mina tankar rullar så här. Jag såg nämligen den 14/1 en text i DN av navelskådaren Åsa Beckman, som fick mig att fundera över värdenihilismen framväxt inom medierna. Texten rör fenomenet att presentera pinnar från trän på internet och spekulera över vilken personlighet pinnen ifråga uttrycker. Jag har inget emot kvistar som dekorationer inomhus. Tvärtom kan de arrangeras tilltalande. Men då Beckman börjar tala om personligheter sparkar jag bakut. Då är det fråga om psykologiska seanser, dvs hokus pokus, enbart av intresse för Beckman själv. Ungefär som tolkning av stjärnbilden Vattumannen för en persons närmast framtid.
Det intressanta är att jag tycker detta, medan antagligen minst några hundra läsare av DN tycker att Beckmans text rör värdefulla tankar. Kultur och konst förvandlas alltså till psykologiska fenomen, som är tänkta att drabba personer som är enkla att påverka. Det är även en förklaring till att pengastarka människor köper den skräpkonst som nutidens gallerister presenterar till salu.
En annan förklaring till dessa köp är marknadens krafter. Att några är villiga att köpa till högt pris påverkar förstås andra till konsumtion. Och då Bukowskis med flera marknadsförs konst ungefär som aktier på en börs sprids vilja till köp. Den kan utvecklas till ren hysteri i och med att exv Bukowskis noterar all time high för tämligen simpla verk, att döma av den minimala förmåga (men höga självuppskattning!) som krävs för deras ”skapande”.
På samma vis agerar DN då tidningen låter Beckman och ett antal andra flummiga krönikörer kränga sina märkliga idéer varje vecka utan någon egentlig betydelse för samhället. Annat än att lura folk till bifall. Detta har blivit DN:s signum i nutiden. Förr sysslade tidningen med mer krävande tankar.
Torsten Sandström
