Svenska massmedier har inte längre råd med kvalitet. Det blir för dyrt. Därför publiceras billiga rapporter om föga märkvärdiga ting. Gärna med en liten sensationell eller sexig knorr. Bästa verktyget är reportage som berör en sk kändis. De människor som lyckas tränga sig in i denna kategori – det krävs närmast bara envishet och gott självförtroende – blir personligen en anläggningstillgång för medieindustrin. Och kan på så vis fixa sin försörjning. Så länge vinden är förlig.
Så funkar dagstidningar, kvällspress, SR, SVT numera. Talet om att man bevakar samhällets utveckling är bara ett låtsasargument, ett svepskäl för påstående om seriositet. Rapporteringen om ämnen som är livsviktiga för medborgarna krymper nämligen alltmer. Ökar gör däremot reportage om medieindustrins personal och deras interna göranden. Bläddra i en dagstidning så får du en bild av den mediala rundgången. Den späds ut med ämnen som rör identitetsfrågor, dvs livsstil, kön, själsliv, psykologi och liknande frågor som kan behandlas av vem som helt utan egentlig expertkunskap. Även psykologernas navelskådande rör elementära och flummiga frågor, där alla kan ha en åsikt.
De nutida samhällets medier fungerade närmast som en självkörande maskin. Bränslet är en eller annan kändis. Och så rullar apparaten igång. Det ena mediet skådar det andra osv, osv, osv. Anläggningstillgångarna, alltså kändisarna, slängs bara in och industrins maskineri går på helvarv. Så är det dag efter dag och år efter år. Klart är att människor inte protesterar över den platta kost som erbjuds dem. Man har nämligen vant sig vid medieindustrins vattugröt.
Idag är det julafton i kändisfabriken. Det är tid för Baggböle. Industrin slänger in extra bränsle med samma gamla kändisar. Så kallade Guldbaggar ska utdelas. Att det sägs rör sig om guld är förstås skryt. I själva verket ska sällskapet för inbördes beundran – alltså medieindustrins koryféledning – försöka höja stämningen genom att peka ut några guldkalvar, dvs de kändispersoner som industrin kan räkna med att tjänas mest pengar på i närtid. Under några månader i förväg har det spekulerats om vilka som ska bli korade som baggar. Och en tid efter den så kallade ”galan” snackas det om rätt person fått rätt bagge. Mediernas redaktioner gnuggar händerna. Publiken som vant sig vid tjatet rycker på axlarna. ”Så här ska det väl vara” säger man.
Medieindustrin lever på sparlåga, inte på engagemang. Så vill nationens politiker uppenbarligen ha det. Svenska folket tvingas nämligen årligen betala sammanlagt många miljarder till statens medieföretag. Av dem är SVT minst lika kändisfokuserat som de privata kanaler som folket själv väljer att betala.
Den romerska kejsaren Cesar lär ha sagt att han vill omge sig med ”slätkammat folk som sover gott om natten”. Hans devis har alltså övertagits av svenska politiker. Men kejsarens sug efter makt blev hans fördärv. Den som får leva tillåts se hur det kommer att gå för den svenska eliten. Det verkar ju som man fött upp ett folk som inte vant sig vid öppna och kritiska samtal. Ett släkte som blir ett enkelt byte för auktoritära krafter. Kändisar är ett bra verktyg för att söva ett svenskt folk.
Torsten Sandström
