Riksdagen är en lagstiftande församling. Inte en verkställande. Därför ska inte riksdagsledamöter ges jobb som innebär myndighetsutövning. Att deras politiska erfarenheter skulle anses som meriter är fel – grundlagen kräver förtjänst och skicklighet. Knapptryckande i riksdagen är bara meriter i de egnas ögon. Inte objektivt sett.
Vidare fattar politiker som statsråd beslut som bara emellanåt kan ses som verkställande. Men beslutsfattandet sker i en fullständigt politisk miljö. Att mangla fram beslut och skriva under papper säger mycket lite om vad som krävs för att leda en myndighet och där tillämpa gällande lagstiftning. Det visar inte på någon administrativ eller juridisk skicklighet, men säger en del om politisk smidighet.
Att högt uppsatt politiker ges jobb som myndighetschefer eller landshövdingar är enligt min mening ett oskick, med tyvärr djupa rötter i Sverige och västerlandet. Det har inte gynnat vårt land. Ämbetsmän med djupa kunskaper om förvaltning, ekonomi och juridik måste normalt vara att föredra i och med att de med större sannolikhet agerar oavhängigt från politiken och mer inriktat på gällande regelsystem.
Jag har i tidigare bloggar kritiseras Anna Kinberg Batras framfart som landshövding. En annan från den politiska klassen som favoriserats är sossen Carin Jämtin. Hon har på ett mer kränkande eller skadligt vis än Batra drivit sitt partis egna intressen. Detta som myndighetschef på Sida. Trots att regeringen i regleringsbrev till Sida meddelat att bidrag inte skulle beviljas vissa privata svenska biståndsorganisationer – en facklig och en kooperativ – har Jämtin ändå 2023 skrivit under ett femårsavtal om stöd på omkring 1,2 miljarder! Ändå belönas Jämtin med rätten att sitta som landshövding i Västernorrland, dit hon på sina politiska meriter destinerats.
Vi ser alltså hur den politiska klassen hålls om ryggen genom sinekurer inom statsförvaltningen. Jämtins handlande visar hur andra klasskamrater på så vis kommer att gynnas genom feta kontrakt. Exemplet pekar på att regeringen inte alltid styr landet. Trots ny regering fortsätter Jämtin att favorisera sina egna. Vi ser alltså hur bilden av rosornas krig inom den politiska klassen tonar fram. Trots förlorad maktställning över regeringen fixar Jämtin ett fett kontrakt åt andra klasskamrater på vänstersidan.
En bred blick över Sverige visar att miljarder av skattebetalarnas slantar går åt till att försörja rader av medlemmar i den politiska klassen med olika partikulörer. Antingen på jobb i Sverige eller utomlands där svenska pengar direkt eller indirekt bidrar till finansieringen. Skeendet påminner om hur adeln i forna tider fick sin försörjning från hårt arbetande bönders skatter. Både då som nu saknar folket faktiskt inflytande över den vardagliga pengafördelningen. Som fallet Jämtin visar kommer nämligen inte ens ett förlorat val att frånta grevarna och baronerna sina privilegier.
Torsten Sandström
