Medierna skriver dagligen om hur vården måste fånga upp och hindra självmord. Det är förstås nästan omöjligt om inte deprimerande människor ska låsas in under lång och strikt övervakning. Politikerna passar. Man talar i stället om nolltolerans. Ty man vågar inte säga sanningen.
Tystnaden om samhällets – dvs domstolarnas och vårdens – beslut rörande farliga brottslingar med psykiatrisk diagnos är däremot irriterande, enligt min mening. Därmed sker ett uppenbart risktagande som kan drabba vem som helst som på stan möter en allvarligt psyksjuk med tidigare våldsproblem. Här kan inlåsning faktiskt förebygga svåra skador – även död.
Jag skriver detta med anledning av en galnings överfall och knivdödande häromdagen av en 30-årig kvinna. Den psyksjuke mannen var känd för tidigare allvarligt våldsutövande och knarkande. Dessutom visste vården att han vägrat att ta sin medicin. Han ansågs farlig. Men var nu ändå på fri fot. Som alla vet vandrar sådana människor ibland runt på gatorna i Sverige. Samhället klarar inte av uppgiften att låsa in livsfarliga personer.
Förr fanns stora kliniker för allvarligt psykiskt sjuka. Många behandlades inte sällan i onödan genom stordrift och inlåsning. Men de svåraste fallen hindrades utföra våldsbrott. Idag råder det brist på platser för förvaring av personer som visat sig livsfarliga för andra. Vård i frihet är en paroll som politikerna gärna vågar framföra. Vi ser alltså ännu en situation där det allmänna inte klarar av fundamentala skyddsuppgifter. I stället för att sprida diagnoser och tabletter över en del av befolkningen med tämligen normala beteenden (i stil med ADHD) så borde politikerna ta itu med de riktigt allvarliga och farliga psykiska avvikelserna. Här slår vänsterliberalismen knut på sig.
Torsten Sandström