Boken ovan är kanske inte årets julklapp. Inte heller årets skämt. Men det är en samling ord som är vanliga i memoarer.
Memoaren som litteraturform är knepig. Berättelsen om det egna jaget leder normalt inte till självkritik.
Och just självkritik är något som Sarnecki snålat med genom åren. Hans vision har varit brottsligheten som en social skapelse. Alltså bara ena sidan av myntet. Via denna utgångspunkt leder straff inte till bättring. Framför allt döljer temat brottslingens egna incitament. Och inte minst politikernas oförmåga. Ty, vad nyttar lagar och straff till om viljan säkra betydelse och alla är fråga om sociala tillkortakommanden?
En positiv tolkning av hans tal om ”brott” under det egna livet är att Sarnecki plötsligt insett sina fel genom val av ideologi. Han vill släta över att han länge förfört politiker och studenter med ytterst allvarliga följder för nationen.
Nu tror jag förstås inte att detta är bokens tema. Han fientlighet mot straff bygger bland annat på att fängelser är ineffektiva. Men några års inlåsning medför åtminstone en tillfällig respit för folk som hyser rädsla för framfarten hos dem som Sarnecki kramar. Antagligen tar även några kriminella sitt förnuft till fånga.
Torsten Sandström
