Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

OBS! Nytt nummer för SWISH!

            +46733911882

 

 

Visst är hård kritik mot medier tillåten!

Uncategorised Posted on ons, november 27, 2024 11:41:25

I många olika sammanhang skriar politiker, journalister och andra inom eliten om att alternativa medier utgör ett hot mot samhället. Man menar att enskilda journalister hudflängs över internet för sin rapportering. En grupp medieanställda har nyligen i ett upprop till och med talat om att man utsätts för hån och brottsliga hot.

Bakgrunden är att kåren av journalister ser sig som en fjärde statsmakt. Det egna arbetet beskrivs av vissa journalister som ett kall. Man anser nämligen att den rapportering som gammelmedierna sysslar med är korrekt och så samhällsnyttig att journalisternas ord närmast bör ha skydd av grundlagen. Liksom statsmedierna SR/SVT hävdas att man framför oberoende information. På så vis målas en grovt fientlig bild upp av den nya tidens digitala medier. De påstås agera odemokratiskt, samhällsfientligt och ytterst även brottsligt.

Till denna bild hör gammelmediernas upprördhet över Donald Trumps språk. Han har i åtskilliga sammanhang beskrivit mainstream medier som sina fiender. I en mängd uttalanden har han betecknat medierna som ”det amerikanska folkets fiender” och liknande. Under valrörelsen har Trump talat om “de falska nyhetsmedierna”. Med en gest mot presskåren lär ha ha sagt: ”Titta hur många de är.” Är Trump yr i mössan eller han faktiskt stöd för sin tuffa kritik?

Den svenska elitens reaktion är enligt min mening allvarligt betänklig. Givetvis inte för att den drabbar min återkommande tuffa kritik av enskilda journalister. Jag tål smällar. Men för att eliten indelar mediesamhället i två motsatta grupper: de goda och de onda. Denna retorik vilar på lös grund. Man saknar nämligen självkritik. Dessutom är tendensen politiskt farlig för den svenska demokratin.

Grundproblemet är att vänsterliberalismens ideologi tas för given av flertalet journalister i svenska gammelmedier. Deras tänk präglas av egna politiska övertygelser samt deras närhet till vänsterns partier. Majoriteten av journalistkåren väljer – i såväl nyhetsinslag som krönikor av olika slag – de rödgrönas politik. Förstås inte direkt på så vis att man formellt predikar ett visst partis program. Men av rapporteringen framgår ändå tydligt vilka ideal som torgförs samt inte minst vilken politik man kritiserar och ofta till och med uttrycker förakt för.

För publiken blir rapportörernas politiska sympatier och antipatier fullständigt klara. I stället för att huvudsakligen syssla med fakta pläderas det alltså vänsterpolitik i reportage av alla slag. Till och med på näringslivssidor och sportspalter lyfts vänsterns ideal fram, exv i form av reportage som understödjer skattehöjningar, klimatkris, värdenihilism och feminism. Det är vänsterliberalismens drömmar som ständigt flödar. Dvs deras oändligt goda politik som normalt innebär att man väljer att bortse från relevanta samhällsfakta.

Det är med största sannolikhet denna politiska allians och dess ständiga hat som Trump reagerar mot. Han spetsar förstås argumenten för att nå den breda publiken. Till saken hör att han själv knappast är saklighetens eller toleransens mästare. Men min poäng är att han måste ha rätt att nagelfara motståndare som är minst lika fräcka som han själv.

Västerländsk demokrati bygger enligt traditionen på öppenhet. Den som framför en politisk opinion – ty det är mediernas nutida åsiktskrängande saken gäller – måste givetvis tåla att kritiseras personligen. Och vid kritiken måste ibland mycket allvarliga ord kunna användas, utan att för den skull brottsliga hot och liknande tas i bruk. I alternativa medier framträder ofta hård kritik av detta slag. Övertramp förekommer förstås, men de är inte vanligare än den massiva vänsterliberalism som i grunden styr huvuddelen av den svenska samhällsdebatten. Enligt min mening agerar nämligen en stor del av det svenska journalistskrået ofta mot kårens egna yrkesprinciper om saklig och oberoende rapportering.

Förenklat kan man säga att två mediala läger står mot varandra, som båda kritiserar – och ibland hånar – motsidans argumentation. Skillnaden är att ena sidan är samhällsbärande, den gillas av statsmakten, medan den andra vuxit fram som en reaktion mot vänsterliberalernas krav på tolkningsföreträde avseende svensk politik. De senares krav på rätt att formulera politiska problem och ange korrekta lösningar har länge kritiserats. Mest tydligt på svensk botten har detta skett genom filosofen Lars Gustavsson i boken ”Problemformuleringsprivilegiet”, från 2017. En annan filosof som lyft fram problemet är Svante Nordin i boken ”Tanke och dröm” (2021).

Gustavssons förhoppning om de traditionella mediernas misslyckande kan sägas förutspå de nya digitalas roll . Detta med följande bitande ord:

Och det enda sätt i sin tur på vilket jag kan tänka mig att ett sådant misslyckande tar form är att publiken vänder sig ifrån dem och lockar fram nya subkulturer.

Eller, med en förenklad formulering:

Om och när Dagens Nyheter inte längre går att skilja från en broschyr från Socialstyrelsen kommer klottret på väggarna att överta dess roll.

För flertalet av gammelmediernas journalister är ”öppenhet” ett kodord för den egna politiken. Men den som bara vågar ta ett steg mot marknadsliberalism är genast på väg att överskrida gränsen. Och personer som dristar sig till att förespråka olika varianter av mer konservativa lösningar anses som fredlösa och alltså utanför den ytterst snäva ”öppenhet” som de rödgrönas ideologer gjort till sin.

Jag menar därför att vänsterliberalismens anspråk på att vara statsbärande är grundproblemet i sammanhanget. Journalister som framför sina egna politiska åsikter måste således tåla kritik och även ibland sådan som är tuff (som sagt frånsett olagliga hot).

Ett gammalt talesätt är förvisso att det inte är ens fel att två träter. Men gammelmedierna och nutidens nya digitala plattformar är inte lika goda kålsupare, för att använda en annan kliché. Den rapportering som de nya medierna torgför är öppet politiserande och har vuxit fram som en reaktion på gammelmediernas dubbelmoral avseende saklighet, oberoende och öppenhet. Jag ser därför mängden av digitala plattformar som en nödsignal – eller rättare sagt säkerhetsventil – på grund av gammelmediernas vänsterliberala tolkningsföreträde.

Ett öppet samtal i ett demokratiskt samhälle förutsätter således kritik som ibland är personlig och hård. Givetvis är tuff kritik inte ett självändamål. Men ibland är det nödvändigt. Inte minst på grund av att vänsterns liberaler är så övertygade om sina politiska drömmars betydelse. Man betraktar dem som sanna. De upphöjs närmast till religiösa dogmer, dvs tankar som också vilar på en stark tro. Verkligheten skyms och på så vis kommer skadliga politiska lösningar att presenteras.

Predikanter av detta slag måste ruskas om genom hård kritik. Sannolikheten att de lär sig något är inte stor. Men publiken som bedras får sig en tydlig tankeställare. Det öppna samtalet tål sådan tuff kritik. Den är bättre för demokratin än vänsterliberalernas besatta tro att enbart de själva vet vilka svar som är bra för samhället.

Som vi sett i Sverige rörande angreppen på SD och Moderaterna är misstänkliggörande och påståenden om fascism dessutom vänsterns paradgren. Den som ständigt hånas, såsom Trump, måste emellanåt säga ifrån på skarpen. Konfrontation blir på så vis en tankeställare för allmänheten. Något som den kloke Lars Gustavsson som framgått förebådat.

Drömmar är en skön privatsak. Men att drömmar upphöjs till politik, utan djup och kritisk faktagranskning, är något farligt för ett samhälle. Sveriges utveckling under många år av S-styre bär syn för sägen.

Torsten Sandström



Med skygglappar i utförsbacken

Uncategorised Posted on ons, november 27, 2024 11:35:48

Men 1,4 miljarders befolkning har Kina tagit ett steg mot herravälde över världen – låt vara att grus hamnat i maskineriet på senare år. USA:s ekonomi går som tåget – av aktiebörserna att döma – och med Trump som president kan ytterligare expansion förväntas. I hans baksäte sitter Elon Musk som i egenskap av entreprenör drivit omvandlingen av flera industrisektorer i behov av förnyelse. Och mötet i Baku samt FN:s allmänna expansion till en storpolitisk hydra gynnar grupper runtom jordklotet, vilka sannolikt kommer att kräva än mer pengar från de delar av västerlandet som inte förmår säga ifrån.

I Europas omvärld ser läget dystert ut. I ett försvagat Ryssland ser Putin ljuset i tunneln. I siktet syns en erövring av ockuperad mark och inställda sanktioner. Efter en eventuell fred kommer Putin att ses sig om med förnyad kraft.

Den geopolitiska utvecklingen är ett stort hot mot Europa och Sverige. Vår världsdels kris rör egentligen EU, som består av nationer som drar åt flera olika håll. En världsdel där den ekonomiska utvecklingen rejält halkat efter. Och ett EU som satsat på att springa innan unionen lyckats gå i rimligt gemensam takt. Inom EU finns dessutom en kravmaskin som är svårtyglad, nämligen 700 så kallade parlamentariker som vill att unionen ska utvecklas i alla möjliga riktningar. EU:s motor är tyvärr tillskapandet av nya regler som alltmer kastar grus i nationeras ekononomier. Inte bara de tärande som med nöd hålls på benen av UD, utan framför att Europas industrinationer som betalar kalaset samt EU-byråkratins brakfest.

Kloka människor inser att Europas färdriktning måste ändras. Det kommer inte att bli enkelt. Dels finns ett sk EU-parlament – en politisk lekstuga, som drar åt olika håll och föder lavinen av onödiga regler. Dels en byråkrati som ständigt ska växa och verkställer kraven på nya regler. Dels, slutligen, europeiska politiker som inte vet hur de ska agera och – mellan skål och vägg – våndas över den hydra man fött upp.

Jag läser i Dagens industri att Sveriges finansminister, Elisabeth Svantesson, är orolig över framtiden. Märk väl; inte främst över Trumps framtida tullhöjningar. Utan på grund av Europas problem, dvs dess långvariga oenighet, svaga ekonomi och oförmåga att tillvarata folkens och företagens centrala intressen. Hon har sannerligen stor anledning att våndas. Svenska politiker bär ett påtagligt ansvar för att naivt ha matat den EU-hydra som leder utvecklingen mot fördärvet.

Torsten Sandström



Created with Visual Composer