23 000 delegater från 175 länder har rest till Cali i Colombia, för FN-mötet COP16 om biologisk mångfald. Nu flyger de hem. Mötet har avslutats utan märkbara resultat – flertalet beslutsfattare har åkt hem så mötet är inte längre beslutsfört. Ändå anstränger sig FN och svenska medier att förklarar mötet som en framgång. I politikens värld är drömmar som bekant framgångar.
Vad säger detta? Mitt svar är att klimat- och miljönissarna håller lekstuga. Hur mycket CO2 har inte slösats på jippot! Och hur mycket pengar har offrats på den goda sakens altare? Med dagens digitala teknik hade sammanträden kunnat genomföras på datorer och beslut fattas genom säkra elektroniska lösningar. Det som skett är horribelt slöseri, helt enkelt! Och rena försöket till bondfångerie – låt vara att bönder inte är så lätt lurade.
FN agerar storskaligt i syfte att imponera på världens folk. I själva verket väcker FN förvåning, löje och även ilska hos breda lager av världens upplysta befolkning. FN-chefen Antonio Guterres påminner om en cirkusdirektör som ska försöka domptera världens nationer till underkastelse genom gälla skrin och ett alltmer alarmistiskt språk. Rader av väl skräddade statsbyråkrater infinner sig till hans bönemöten. Men man orkar inte stanna för att fatta beslut, utan ilar vidare med jetflyg till nästa sammanträde i FN:s kringsresande cirkus. Ska man vara snäll påminner det hela om Monty Pythons flying cirkus. Eller Chaplins spexande.
Jag menar att FN:s alarmism är fel väg att driva politik. Det gäller att samla fakta, föra öppna samtal och försöka få ledande nationer politiker att föra en sansad diskussion. Världen står förvisso inför problem. Det främsta är geopolitiskt, dvs att demokratier och auktoritära nation drar åt olika håll. Bara tanken att FN säger sig representera världssamfundet är falsk – klyftan är milsvid. Med en mer jordnära och ekonomiskt förnuftig attityd kan det kanske vara möjligt att stegvis skapa enighet om olika detaljer. Men FN gapar – enligt min åsikt – över alltför stora byten och skriar om framgångar som kanske bara är värda papperet. Priset är skyhögt mätt i pengar och förtroendeförlust.
FN skriar om hållbarhet, men arrangerar jippon som sannerligen inte håller rimliga mått. I exv Gaza har UNRWA verkat i nästan 80 år. Befolkningen där – som skulle slussas vidare – har sedan dess växt kraftigt och FN har tagit på sig uppgiften att finansiera hopplöshetens samhälle där terrororganisationer vuxit sig starka. UNWRA har anställt över 30 000 (!) palestinier och man kan anta att åtskilliga av dem är hamasmedlemmar (eller sympatisörer till Hamas). I FN:s regi finns alltså personer som bidragit till det förfärliga krig som Hamas startat.
Hur många fiaskon ska världens folk behöva se innan en mindre, mer lågröstad men effektiv FN-organsiation växer fram?
Torsten Sandström
