När Katrine Kielos stiger in på SvD drar ännu en vänstervind in i tidningen. Tidigare har hon fått mig att nästan tappa hakan genom påståendet att EU:s krav på skruvkorkar av plast (som eländigt nog sitter fast i flaskan och skapar spill) kan visa sig var en större innovation än AI. Hennes påstående baseras på en examen i ekonomi sägs det, antagligen från Brunnsviks folkhögskola.

Nu träder hon in i SvD med en hyllning till Mario Draghis nya rapport om hur EU ska lyckas vända sin dystra utveckling. Han föreslår som bekant upp till 800 miljarder nya euros per år i pengar till EU:s budget samt 170 konkreta reformer. Allt rör storskalig planering från Bryssels horisont samt mindre makt för medlemsnationerna. Således mer upplåning eller höjda avgifter samt mindre folklig demokrati. Att Kielos gillar planekonomiskt tänkande är enkelt att förstå. Hon hajar nämligen inte att fria småföretag i konkurrens med andra växer sig stora av naturliga skäl, medan megastöd till riskabla drömsatsningar bidrar till dystra resultat i stil med Northvolts kris. Märk att hon skriver detta i SvD:s näringslivsdel! Alltså ord som vänder sig till nationens företagare.

Några dagar tidigare har samma tidning, dvs SvD, publicerat en ledare med precis motsatt innehåll, signerad av Mattias Svensson. Här slås EU:s dystra läge fast medan Draghis jumboförslag kritiseras. Svensson slår fast att EU inte behöver mer regler och protektionism utan frihetsreformer. Jämfört med Kielos står alltså Svensson med båda fötterna på svensk jord.

EU:s övergripande problem är enligt min mening ett federalt regleringsvansinne som drar åt planekonomi-hållet. I USA tillåts däremot småföretag tämligen fritt växa sig stora, låt vara att statsstöd kan finnas. Inom EU skrivs regler mot såväl små som stora företag, i synnerhet smarta utländska bolag som visat sig framgångsrika. Börsjätten Ericssons VD, Börje Ekholm, talar om att Europas näringsliv snart framstår som ett museum och funderar på att flytta företaget till USA! Det är fullständigt klart att ett fungerande näringsliv inte kan skapas uppifrån, från Bryssel, genom storstilade planer som tenderar gå i kras. Sunda företag byggs som sagt underifrån via största möjliga frihet – inte genom pekpinnar och bidrag från Bryssels byråkrater.

Vi ser just nu hur Sverige skakas av en naiv övertro på grön ekonomi, något om Kielos röda kamrater länge blåst under. Trots gigantiska satsningar verkar en lång rad flummiga planer nu gå i stå. Massor av miljarder bara slängs iväg, i samma anda som de fungerande kärnkraftverk som sossarna stängt ned. Batteriföretag, vätgasstål, insamling av CO2 och många andra gröna drömmar skälver i vårt land. Bristen på säker el hotar näringsliv och folk. Samtidigt som Tysklands mångfaldiga felval under Olaf Scholz´regering (inkluderande miljöfanatikerna) pinar den stora industrinationen. Frankrike krisar i sin tur på grund av stigande upplåning och höjda skatter, utan förmåga att våga storspara. Draghis megaplaner kommer av allt att döma ytterligare att tynga den svenska nationen.

Det svenska och europeiska grundfelet är att släppa politikens ande ur flaskan. Politik föder planer och stora sjok av lagregler där måttlighet och kritisk massa saknas. Särskilt om politikens andar ges makt över stora institutioner som enbart ser en väg framåt: mer politik av samma lag. Storskalig politisk dårskap tycks smittosam.

Samtidigt är det uppenbart att människors frihet begränsas och att desperationen ökar hos svenskar som inte förstår vad politikerna sysslar med. Demagogiska politiker säger sig veta bäst. Den splittring vi ser i dagens Sverige har delvis sin grund i upplevelsen av att bristen på frihet vidgas. Demokratin slirar, motorn hackar och nya megaplaner förbereds. Det är enkelt att förstå att auktoritära nationers ledare gnuggar händerna.

Torsten Sandström