Anti-PK-bloggen

Idag är det FN-dagen. Men firandet är ovanligt dämpat. Inte ens de vanliga svenska ceremonierna med flaggor , sång och högstämda tal om fred. FN har nämligen allvarliga problem.

Organisationen består till stor del av ofria nationer ( idag är endast 83 av 195 länder sk fria ). Badar 24 nationer kan ses fullt ut demokratiska. Enbart 8 procent av Jordens befolkning lever i fullvärdiga demokratier! Efter 80 år är detta inte mycket att skryta över. Därför vågar jag utropa ett fy.

FN-systemet är en gigantisk byråkrati. Massor av över- och underorgansationer. Tusen och åter tusen välbetalda pärmbärare, som försörjs av framför allt välmenande naiva demokratier. Hela FN-systemet kostar om 300 miljarder kronor per år! USA är den i särklass största betalaren. Sveriges står för 1% av budgeten motsvarande kanske mest per medborgare. Vår nations stora insats gör att åtskilliga svenskar fått skönt beskattade inkomster från NewYork, inte minst sossen Jan Eliasson som bla därför kramar organisationen hårt. Han har för övrigt kramat iranska höjdare hårt med stora soliga leenden. Även Shekarabi syns på ett foto leende buga djupt för en iransk ledare med blod på fingrarna.

FN har länge varit ett socialdemokratisk projekt. Stora drömmar har gjort att svenska folket tvingats betala rejäla belopp för det system som haltar. Jag kan tåla ett slimmat FN med inriktning på hälsa och fattigdom. Men hur ska fredsprojekt och mycket annat – se bilden ovan – kunna ros iland med så många diktatoriska stater i båten? Och Guterres skriande om klimatet nära förestående undergång är ännu ett exempel på socialdemokratiska politik. Han driver dessutom FN hårt mot Israel som drabbats av de terrorister som skrattar åt FN, men gärna vill använda FN som en sköld i sitt elaka krig.

På FN-dagen är Guterres på besök hos Putin i Kazan. Där samlas ondskans brödraskap, Xi Ping, Maduro, Erdogan, Irans ledare, Nordkoreas diktator mfl. FN är alltså de auktoritära ledarnas gisslan. Dessa nationers folk utgör majoriteten av FN:s medlemmar. Ryssland, Kina och Nordkorea bekrigar Ukraina. Ondskans mördare förtrycker sina egna medborgare och framför allt andra länders invånare. I deras krets ska Guterres fira FN-dagen.

För vänsterliberaler är FN ett slukhål. Det spelar ingen roll hur mycket pengar som slängs ned. Syftet – fred – är sååå gott. Även om nederlagen är otaliga är själva ordet fred värt stora pengar. Mötesdeltagarna i Kazan skrattar. Det förstår sig inte på demokratisk öppenhet. Möjligtvis raka och hårda puckar. Men det levererar inte Guterres. Ondskans makter smilar.

Det gör inte jag. Jag säger fy!

Torsten Sandström

Universitetskanslersämbetet, UKÄ, har alltid varit en politisk myndighet i den meningen att man har haft ambitionen att styra och kontrollerade den högre utbildningen. Förr var det präster som styrde. Nu är det politiker eller politruker.

Många karriärister har därför under decennierna varit generaldirektörer (GD) på UKÄ – eller som den förr förskönande titeln löd: ”Universitetskansler”! Skillnaden mellan dagens UKÄ och forna tider har att göra med kompetensens i ledningen. Kansler var förr en mycket rutinerad forskare och dessutom väl tränad och slipad administratör. Idag plockas karriärister närmast från gatan, tycks det. Dagens GD på UKÄ har förvisso akademisk examen, men svag kompetens avseende forskning och administration. Han har varit ledare några år för en högskola i Dalarna! Alla vet att regionernas små högskolor är tummelplatser för folk som gillar karriär mer än vetenskap eller träning i förvaltning. Jag tänker på administration av en komplex organisation på ett stort lärosäte med flera fakulteter och massor med institutioner. Där utspelas sannerligen fältslag som en skicklig ledare måste klarar av.

Att dagens GD Martin Norsell hamnat i blåsväder är därför enkelt att förstå. Han klarar inte ens av basala regler om en myndighets upphandling (man kan därför bara undra hur det gick till i Dalarna!). Han har för UKÄ:s räkning rekryterat kompisar och deras familjemedlemmar utan att följa lagens klara regler om anbudsförfarande.

Det framstår allt tydligare att dagens GD:er plockas efter politiska kontakter och glassiga ambitioner om att effektivisera en förvaltning. Stora myndigheter har på så vis hamnat på lerfötter.

Norsells fall och Anna Kinberg Batras är exempel på hur naiva personer tror att offentliga förvaltningar ska moderniseras genom att en klämmig chef sätts i toppen för att snabba på förvaltningen. Hej- och hå! Det finns säkert effektivitetsvinster att hämta. Men det går inte att att bortse från att offentliga förvaltningar måste följa såväl grundlag som specialförfattningar. Det är kunskaper som gymnasieelever känner till. Men som karriärister inte vill veta av.

Därför misslyckas de nya politiska matadorerna. Okej att man klarar av att reta upp tjuren. Men det slutar med att man förlorar den fäktning som avsett ske i grandios stil. Publiken buar! Ömkliga scener utspelas i medierna. Jurister sätts i arbete.

Vi har i vårt land alltför många politiker per medborgare. En stor del av dem känner dessutom inte till det offentligas spelregler. Går det bra? Nej, svensk politik och offentlighet funkar givetvis allt sämre.

Torsten Sandström