Nästan varje dag rapporterar medierna om uttalanden från de dussintals råd som staten inrättat för att påverka politikernas beslut. Mest kända är förstås statens klimatpolitiska råd, statens finanspolitiska råd, statens arbetsmarknadspolitiska råd och det brottsförebyggande rådet. Några har status av så kallade ”expertgrupper” andra är myndigheter. Gemensamt är att de ska ge råd till politiska beslutsfattare och andra nationella aktörer. Det är den formella förklaringen.
Men den reella är enligt min mening ofta en annan. Råden ska legitimera politikernas beslut. Rådgivarna väljs nämligen inte främst pga rollen som expert, dvs faktiskt visad hög fackkompetens, utan som personer med samhällspolitiska åsikter som överensstämmer med den regering som står bakom förordnandet. Rågivarna är således politiskt korrekta personer. Därför blir råden ofta tveksamma eller fel.
Detta syns tydligt i vårt land då en ny borgerlig regering tillträtt. Resultatet blir att regeringen får stryk från den krets av rådpolitruker som domineras av villiga socialdemokrater och deras närstående. Varken det klimat- eller finanspolitiska rådet är just nu nådiga i sin kritik av regeringen. Och det brottsförebyggande rådets har hittills mest backat vänsterns snyftande syn på kriminalitet.
Vad har svenska folket för nytta av sådana politiska rådgivare? Jag menar att detta tragikomiska skuggspel är förödande för nationen. Landets journalister tar nämligen rådens ledamöters uttalanden på allvar. Deras utsagor ses som vetenskap. I hundratals mediala rapporter sprids deras åsikter. Och på så vis ökar förstås den mediala kritiken av regeringen. Och vänsterns politiker smilar.
Vilken nytta – annat än ideologiskt och propagandistiskt – har råd av detta slag? För socialdemokratin – som kommit på den raffinerade lösningen med statligt finansierade rådgivare från det egna partiets kretsar – är rådsystemet förstås bingo. Den egna politiken främjas genom experter in spe. Alltså genom politiska legosoldater, om man så vill.
Jag anser därför att Sverige skulle vinna mycket – inte bara ekonomiskt- på att råden slopas. Då rådgivarnas kompetens inte alls är unikt – andra experter finns ofta i överflöd – kan politisk input ändå inhämtas antingen från neutrala sakkunniga eller från egna välutbildade politiska vänner. Om det är forskare man efterfrågar finns ofta en palett av egna drabanter att välja mellan, utan att ett högtidligt politiskt ”råd” måste cementeras. På så vis ökar tydligheten då råden – i nio fall av tio – ändå ofta har politiska implikationer.
Läsaren inser att jag är dödstrött på dessa jippon efter åratal med horder av sossar som staten betalar för dåliga råd. Vinnare av ett slopande av dessa horribla offentliga organisationer är det svenska folk som idag luras att tro att rådgivarna är politiskt oberoende. Om råden avvecklas kommer en rad sossar att förlora sin megafon som oberoende rådgivare, vilket givetvis är en välgärning i sig. Samma sak gäller institutionaliserade rådgivare från andra sidan av politiken.
En möjlig vinst av rådens slopande är att verkligt fristående experter utses som privata samtalspartners med politikerna. Alltså personer som kan förena förtroende, hög kompetens och oberoende. Det är skamligt att en ny regering ska behöva tåla ”officiell” kritik från oppositionens legosoldater! Men som vanligt tycks borgerligheten acceptera sossarnas tolkningsföreträde!
Torsten Sandström
