Begreppen i rubriken överlappar varandra. I båda fallen rör det sig om en strävan efter stänga ute åsikter som anses obehagliga av moraliska skäl. I båda fallen innebär det att yttrandefriheten begränsas, inte på grund av att en åsikt innebär ett brott eller kan anses som olaglig. Utan för att den strider mot för tillfället härskande värderingar i samhället. Värderingar som bör vara öppna för debatt.
Jag skriver detta efter att idag, som vanligt till morgonen te, ha lyssnar på SR P1:s sändning. I det ena fallet berättas om ett inslag i P4 där den (tyvärr) allstädes närvarande Farah Abadi var programledare. Med var också en annan från DN:s och public service`s hord av legosoldater, Henrik Brandão Jönsson, som gjorde ett nöjespass, men trampade på en mina. Han uppmanade en person (som inte namngavs eller deltog i inslaget) att åka till Köpenhamn och köpa sex.) Sexköp är inte olagliga där. Men det svenska lagförbudet är så kraftigt och politisk korrekt att enbart uttalandet föranleder ett utrop från Abadi: ”Hur dum får man vara” och ett hot om förvisning från SR:s studio.
Den svenska mediala öppenheten är alltså så kraftigt begränsad att inte ens ett skojfriskt råd om att prova en lösning som är laglig i ett nära grannland kan kan tålas. Ett tydligare exempel på cancelkultur kan man knappast finnas. Och vad gäller medial kompetens är Abadis utrop klargörande. Ett skri från gatan.
Samma morgon ägnar sig SR: nyhetsredaktion åt en omkring 10 minuter lång utfrågning av Jimmy Åkesson angående ett enda faktum, dvs att en person som uppges ha haft kontakter med svenska MC-gängs kriminella åtgärder varit injuden till Åkessons bröllop. Saken gällde nu att personen varit en av 500 på gästlistan. Fakta i saken är att Åkesson bjudit in personen för att denne har en kärleksrelation med en inviterad kvinna, som tidigare varit gift med en nära vän till Åkesson. Uppenbarligen gillade Åkesson kvinnan ifråga, men hade bara haft ytliga kontakter med MC-mannen. Åkesson medgav bristande kontroll av mannens förflutna och sa att en invitation uteblivit om han känt till ryktet ifråga.
Därmed borde saken ha varit utagerad vid utfrågningen. Men journalisten ifråga sökte efter ett scoop och ältade problemtiken i åtskilliga minuter med Åkesson. Denne tog saken som vanligt lugnt. Bra gjort, ty ett bråk var välregisserat, och jag hade själv i samma situation gått till motanfall mot SR: s jakt efter politiska futiliteter avseende 2% av de inbjudna till bröllopet, en högtid som han naturligtvis ville hålla kär bara dagar efter festligheterna.
SR-journalistens aktion är en typisk PK-reaktion. Efter att SD i år har kritiserat invandringen och partiet blivit mediernas och den politiska klassens ärkefiende fortsätter jakten. Övriga partier för i huvudsak numera SD:s tidigare invandringspolitik. Så nu gäller det att krossa Åkessons kritik av klanvåldet som blivit en följd av övriga partiers passivitet. Då blir lantliga MC-gäng bra objekt för att kontra de invandrade klanernas dödliga och storskaliga våld i städerna. Vilken roll den inbjudna MC-mannen haft i det aktuella gänget är oklart.
Mediernas jakt på SD är enligt min mening ett typexempel på svensk PK-ism. Åkesson anklagas för något som han knappast lär ha känt till. Åkesson har inte gjort något olagligt. Men han jagas för att han påstås ha fraterniserat med en person från ett kriminellt gäng. Medierna vill visa att han bedriver politisk dubbelmoral. Och detta för att skada SD som den svenska eliten länge önskat korsfästa. Inte främst för partiets idéer, utan på grund av att SD hotar den politiska klassens basala intresse av att styra nationen.
Den som inte tror mig bör erinra sig en valdebatt för flera år sedan – dagen innan rösterna skulle lämnas. Redaktionen stoppade debatten under en minut för att korrigera några helt lagliga och rimliga ord som Åkesson sagt. Alltså dagen före själva valet!
Torsten Sandström
