Varningslampor blinkar. Röd ekonomisk statistik publiceras. Europa halkar snabbt efter i konkurrensen med USA, Kina och andra nationer. Till och med den gamla EU-kramaren Mario Draghi presenterar dystra fakta om unionens oförmåga att hänga med de ekonomiska och teknologiska snabbväxarna i världen. Hans analys visar att den tekniska och ekonomiska innovationen helt enkelt inte funkar inom dagens Europa. Om inget vettigt görs uppstår katastrof.
Draghis lösning är en EU-fond på omkring 800 miljarder Euros. Han är väl medveten om att privata finansiärer inte kommer att ställa upp (pensionskapitalet inom EU är underdimensionerat och dessutom ovilligt att gå i unionens ledband). Återstår ännu en gigantisk upplåning för EU. Alltså lån som främst belastar norra Europas nettobetalande nationer, medan medlemmarna i sydöst åker snålskjuts. Vid första anblicken tycks det som EU inte ha något annat val än att följa Draghi. Unionen har dessutom valt att backa Ukraina – en uppgift som egentligen ligger utanför organisationens formella uppgifter.
Men det riktigt stora problemet är att Draghis megaupplåning med största sannolikhet inte kommer att öka Europas konkurrensförmåga. De 800 miljarderna Euros måste nämligen malas i EU:s stora köttkvarn, dvs den gigantiska byråkratin i Bryssel och i världsdelens huvudstäder. Draghi – som unionens trotjänare – inser nämligen inte att byråkrater saknar förmåga till förnyelse. De sammanträder, bär pärmar, skriver direktiv och paragrafer men saknar förmåga till att tänka i kreativa banor. De har inte den snillekraft som tusentals lokala konkurrerande entreprenörer har. Alltså den förmåga som gjort USA och Kina till ledande innovatörer och finansiärer. Här finns riskkapital – framför allt pensionsfonder – som kan välja och vraka mellan tusentals intressanta projekt och sprida riskerna. En nödvändig motor för all marknadsutveckling är denna lokala frihet och det snabba beslutsfattandet i tävlan med andra. EU:s byråkrater är dömda att förlora racet om man så får 2000miljarder Euros att leka med.
Till den bistra sanningen hör att miljarderna ska slussas vidare till 27 medlemsnationer, av vilka flertalet som sagt är inriktade på fria luncher och gärna vill sätta sprätt på hur mycket pengar som helst (dvs de som blir kvar efter den tröga manglingen och den sedvanliga korruptionen). Enligt min mening – och den överensstämmer med den marknadsliberala brittiska tidningen The Economist – kommer EU inte att klara av att via storskalig upplåning hänga med i jakten på affärsförnyelse. Enligt min åsikt kommer alltså ännu en gigantisk ekonomisk satsning från Bryssel att misslyckas. Europa kommer fortsätta sitt ekonomiska ras nedför. Sanna mina ord!
Läsaren inser att EU själv under några decennier valt fel färdväg. Innovation sker inte uppifrån, via beslut av politiker och byråkrater. Det som krävs är fria lokala marknadskrafter som enkelt kan samspela med privata finansiärer. Och så krävs öppen konkurrens! EU har med andra ord – alltså självförvållat – länge valt en metod som inte funkar för ett vinnande lag. Man har nämligen valt byråkrater och paragrafer samt en för varje år ökad federalism i form av en djungel av oläsbara regler. Man har i storstövlarna traskat mot en alltmer plandriven europeisk ekonomi. Både Tyskland och Frankrike lider av likande problem. Om Draghis projekt ska genomföras slängs nya pengar efter dåliga i samma usla system.
Jag är alltså tämligen säker på att Draghis förslag inte löser EU:s problem. Därför bör det kastas i papperskorgen. EU:s medlemsstater måste i stället samla sig till ett synnerligen svårt och drastiskt beslut, men också till den enda lösning som är förnuftig. Man måste lämna överstatligheten och regleringshelvetet! I stället måste unionen omformas! En återgång bör ske till EG, den organisation för samarbete rörande handel och transporter (men inte allsköns andra lagområden) som fanns före unionens bildande.
På så vis kommer förstås även EU-parlamentet att upplösas. Det innebär sannerligen en välgärning. Här finns nämligen det farliga gift som allvarligt bidragit till unionens ekonomiska nedgång. Parlamentets 705 ledamöter bär ett stort ansvar för den vansinniga centrala regleringsiver som hindrat ett smidigt och marknadsstyrt företagsbyggande mellan konkurrerande lokala entreprenörer. Bäst är såldes att detta låtsasparlament går i graven. Det är nämligen en demokratisk dekoration – utan högsta makt – och en politisk lekstuga. Men en farlig institution för vettlösa lagprojekt.
Varje förnuftig politiker måste inse att min analys i huvudsak är korrekt och att svåra beslut snarast måste initieras. Det brådskar för Sverige att välja väg! Det krävs alltså att europasamarbetet i grunden stöps om. Först om detta sker kommer solen åter att få möjlighet att lysa över kontinentens affärsliv. Och först då kommer dessutom Ryssland att kunna sättas på plats.
Torsten Sandström
