Svenska regeringens stängning av ambassaden i Beirut/Libanon kommenteras i SvD så här:
Eliasson: ”Kaptenen stannar på skeppet”
Det gäller Jan Eliasson. Tanken är att en svensk ambassadör ska representera Sverige in i det sista – ända till slutet då skutan sjunker. Hans ord är talande på ett vis han själv inte inser. Eliasson målar ett självporträtt. Han ser sig som en hjälte – en kapten i sossarnas och FN:s tjänst. I själva verken har han spelat en tämligen medioker och även ynklig roll. Inte stod han som vice FN-chef upp för sin svenska kollega som råkat onåd för att att ha avslöjat FN-anställdas sexhandel. Vi har även sett en överförtjust Eliasson krama Irans utrikesminister – ett av ”diktaturens kreatur”.
Han vill hålla ambassaden i Libanon öppen för att ge libaneser, som flytt till Sverige men återvänt till Beirut på semester, ännu en chans att flyga norrut på Sveriges bekostnad. Det säger allt om sossarnas syn på hur människor ska fostras. Inga krav, utan bara rättigheter, rättigheter och åter rättigheter. Han vill ständigt inkassera pluspoäng från sina proselyter. Det är bedrövligt.
Don Quijote Eliasson är en sorglig skepnad. Men förstås uppburen av vänsterns medlöpare. Hans framfart visar vilken ull vänsterliberaler har…
Torsten Sandström