Den svenska skolans kunskapskris har som bekant diskuterats efter en rad nedslående internationella mätningar genom OECD. Efter att ha läst en aktuell dom från Högsta domstolen har förklaringsbilden klarnat något. Rättssystemet är dysfunktionellt. Det rör sig om en tvist om diskriminering där en skola i Malmö anklagas för att inte ha gett en elev med funktionsnedsättning tillräckligt stöd, se länken nedan. Lagen beskriver diskriminering följande vis:

att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till

  • de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,
  • varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt
  • andra omständigheter av betydelse,

En ung människa, NN, har (från sju års ålder 2014) under sina fyra första skolår i kommunens skola haft problem med studierna och hög frånvaro. Under flera år har skolan dryftat problemen med målsman och även vidtagit olika anpassningsåtgärder för NN. Först år 2018 fick NN diagnosen autism.

HD konstaterar att NN, redan innan diagnosen ställdes 2018, hade visat tydliga tecken på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. NN skyddas då av diskrimineringslagen. Domstolen menar i och med det att NN frambringat tillräcklig bevisning för diskriminering. Vidare anser HD – till skillnad från underinstanserna – att Malmö kommun misslyckats motbevisa att diskriminering skett. Kommunen har således inte förmått visa att skolan vidtagit tillräckliga åtgärder för att NN ska anses ha likabehandlats med sina skolkamrater. Här faller domstolen bland annat tillbaka på Skolinspektionens granskning, där det bollas med begreppen och sägs att skolans åtgärder utgör ”extra anpassningar och inte särskilt stöd”. NN tilldöms av HD ett skadestånd på 20.000 kronor från kommunen.

Jag är rejält kritisk till domen. Signalvärdet är beklämmande, som jag ser det. I det moderna Sverige har alla som vill plugga getts rimliga möjligheter till det. Några egentliga hinder av ekonomiskt slag finns inte längre för tillträde till skolan, även om psykiska krämpor och sociala bakgrundsmönster fortfarande gör att unga släpar efter med sina studier. Men eftersläpningen undanröjs sannerligen inte genom skoltvång.

Enligt min mening har en befogad äldre syn på en långvarig skolplikt (från fattigsamhället) numera spelat ut sin roll för unga som själva önskar studera. Plikten har förvandlats till en bromskloss inom grundutbildningen. Alla unga med god vilja till studier tas i skolan emot med öppna armar. Idag hålls ingen utanför möjligheten till utbildning på grund av ekonomiska spärrar. Idag används plikten för att i skolan försöka inlemma unga som inte intresserar sig för studier eller har svårt att – av olika anledningar – tillgodogöra sig studierna.

Därför har skolplikten idag fått uppenbara negativa verkningar för studiemiljön då det gäller förutsättningarna för kunskapsinhämtning. Svenska skolor har under 20 års tid av intensiv invandring fått en bred grupp nya unga – framför allt killar – med vacklande vilja att delta i studierna. Dessutom har tillväxten av unga med en diffus krets av psykiska diagnoser och olika funktionsnedsättningar bidragit till att förvandla skolmiljön till hela havet stormar.

Sammantaget kan man därför tillspetsat säga att två olika minoritetsgrupper förändrat arbetsmiljön i skolan. I syfte att integrera dessa grupper i studier med inriktning på nya kunskaper har skolan tvingats inrikta sig på socialt arbete, dvs på en rad olika kompenserande extrainsatser för att i någon mån försöka få de mindre studiebenägna att vistas i skolan. Denna integration har blivit en alltför svår uppgift för lärarna, som normalt besitter ämnesutbildning (i olika högskolediscipliner, och alltså inte i komplext socialt arbete). Elever från studievana miljöer klarar fortfarande studierna rimligt bra, trots att unga från de två minoritetsgrupperna gör lärarnas roll svår och orsakar oordning och bråk i klassrummet.

Även om huvudproblemet, såvitt jag förstår, är en långt gående skolplikt så har mängden olika lagregler för vardagens skolarbete också påtagligt förvandlat miljön i skolsalen. Den svenska lagstiftaren har i sin stora välvilja – men ännu större brist på praktisk förmåga och vishet – skapat en ogenomtränglig djungel av lagregler, i syfte att styra den svenska skolan enligt jämlikhetens evangelium. Märk att det inte rör sig om avancerade krav på kunskaper eller hur dessa ska inhämtas i klassrummet. Utan framför allt om hur unga från de två minoritetsgrupper som nyss nämnts ska ges stöd. Uppgiften blir med andra ord att studieobenägna ska prioriteras. Det avspeglas som sagt i PISA-resultaten.

Lagstiftningens regler om skola och diskriminering är ett juridiskt inferno. Detta tydliggörs av diskrimineringslagen (se ovan) och av HD:s domskäl. I domen presenteras det ena problemet efter det andra i en anda som påminner om en konfuciansk begreppsanalys. Märk väl att domstolen, i likhet med underinstanserna, har en möjlighet att besluta att kommunens insatser varit rimliga. Citatet ovan från lagtexten ger en tydlig öppning för en sådan rimlighetsbedömning. På så vis hade HD kunnat sätta stopp för att ytterligare resurser flyttas från skolans kunskapsförmedlande verksamhet till dess sociala. Men HD tolkar lagen utan att visa rim och reson. I stället får rektor och skola de facto en spark i baken och anses ha diskriminerat ett skolbarn. I framtiden – efter domen – kommer sannolikt tyvärr ännu större pengaresurser inom svensk skola att satsas på minoritetsfrågor i den heliga likabehandlingens anda.

Dessutom rör inte tvisten en renodlad diskrimineringsfråga, som hävdas från NN:s sida (något som HD godtar). Rimliga åtgärder för tillgänglighet har vidtagits anser två lägre domstolar. Ingen otäck lärare och ingen vrång rektor har heller agerat mot NN i syfte att klämma åt barnet ifråga. Åtskilliga insatser har gjorts under åren, men inte hjälpt i NN:s fall. Domen bör verkligen skapa oro på landets rektorsexpeditioner och kommunalkontor!

Enligt min mening är den överordnade tvistefrågan i realiteten hur skolans medel – dvs skattebetalarnas pengar – bäst ska användas enligt svensk lag. Diskrimineringslagen är som synes inte skriven i sten. Men HD:s dom innebär de facto att lagstiftningen ska tolkas så att rektor och lärare måste satsa på sociala insatser för enskilda – så fort en elev uppvisar problem: Detta i stället för resurser till utbildning av övriga unga i kollektivet. Då en skolbudget självklart inte är oändligt stor – och minoritetsproblemen ökar – måste lärarnas arbete i katedern därför komma att nedprioriteras ytterligare!

Därför menar jag att HD:s tolkning försvårar en upprustning av den svenska kunskapsskola som socialdemokratin länge önskat reducera till en teater för politisk jämlikhetssymbolik. Då en krånglig lagstiftning inte ger tillräckligt klara besked – och Skolinspektionen sysslar med kineseri – borde därför HD ha valt en lösning som mest ligger i samhällets övergripande intresse. Skolan är som bekant inte en vårdinrättning. Inte heller främst ett institut för integration. Den svenska skolan ska försörja samhällets med kunniga medborgare. Och ge de elever som önskar studera – och har förmåga till detta – en god miljö för inhämtande av kunskaper.

Jag anser att den svenska skolplikten – som är tabu – måste mjukas upp. En kortare plikt (ev 6 år), med tydliga undantag svåranpassade unga, som måste skiljas från sina kamrater och särbehandlas. Alltså bör olika skolor för skilda förmågor inrättas. Det är heller inte rimligt med en officiell ambition att alla måste föras fram till en studentexamen, med effekt att kunskapskraven inflateras och högre studier försvåras. Drömmen förvandlas för många till en mara eller ett hån! De som inte önskar studera måste erbjudas lärlingsutbildning eller liknande praktisk träning i kombination med arbete.

Summa summarum måste den svenska jämlikhetsparadoxen inom skolan ses som en återvändsgränd. Låt i stället unga människor växa efter egen vilja och egen förmåga! Lagstiftningshelvetet kring den svenska skolan måste få en ände. Att landets Högsta domstol bestämmer skolmiljön är något högst besynnerligt.

Torsten Sandström

Publicerad på Bulletin

https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstadomstolen/avgoranden/2024/t-3151-23.pdf