Idag lyfter jag igen ett tema som mediesamhället ignorerar. I en värld av hårda politiska motsättningar -och även krig – saknar västerlandets politiker och medier en analys av sina egna roller. Med rätta kritiseras Ryssland, Kina, Ungern och andra nationer för deras auktoritära regimer. Men samtidigt vill eliten i vårt land och andra stater i väst inte se hur man själv bidrar till en politisk splittring genom att vägra syna demokratins problem. Politiker och medier mörkar tydliga inslag på folkligt missnöje. Genom denna passivitet ges förstås kritiska motståndare vatten på sina kvarnar. Politikerna vevar bara på.
Ett exempel. I CNN:s spektakulära tevedebatt från Atlanta mellan kandidaterna i presidentvalet utspelas rena farsen. Två avdankade motståndare ägnar inför tevekamerorna tid åt att tvista om vem som är den bästa golfspelaren! Inte undra på att ryska och kinesiska medier hånar demokratin i väst. I sanning ett riktigt dollargrin.
Även i Sverige samt i flera europeiska länder sker en uppvisning i hur demokratin brukas på ett sätt som gör många förnuftiga människor besvikna. I och för sig anser jag att tillväxten av extrema högerkrafter är problematisk. Gatans parlament är en vådlig väg. Politik ska drivas genom en öppen diskussion om vilken politik som är nyttig och vad som är skadligt. Det vi ser i Europa är hur den politiska eliten jagar partier och rörelser som ifrågasätter gränsöverskridande invandring. Det sker i världsdel som under senare år drabbats hårt av islamistisk terror och kriminellt klanvåld. Detta gör att folkliga protester mot våldets krafter – och mot politikernas oförmåga i sammanhanget – måste ses som legitima. Protesterna kallas auktoritära, främst för att de avviker från vänsterns ideal. I själva verket måste åsikterna accepteras i en öppen samhällsdiskussion. Det är demokratins essens.
Rysslands anfallskrig i Ukraina är dock en svårare fråga. För mig är det uppenbart att demokratiska krafter måste samlas för att ge Ukraina stöd. Ryssland, Kina och Ungern måste fördömas. Däremot är det fullt legitimt i en demokrati att – utan att ge stöd till angriparen Ryssland – plädera för fredsförhandlingar och mot vapenleveranser till Ukraina. Jag gör det inte. Men det är ju precis vad den svenska och europeiska vänstern länge sysslat med i andra geopolitiska konflikter. Israels försvarskrig kritiseras exv hårt av vänsterns krafter och den islamistiska terrorns heliga krigare backas de facto upp genom krav på fredsförhandlingar. Medierna i väst kritiserar Israel så hårt att jag i mitt stöd till den judiska nation som överfallits närapå börjar känna mig som en person som inte förstått vad demokrati är!
Folkligt normala och lagliga åsikter ska i en demokrati inte angripas med hat eller förkvävas såsom sker i många av Europas nationer. Då EU just nu ska formera ett nytt ledarskap så sker just detta. De krafter till höger som vunnit ökad sympati i EU-valet bör ges medinflytande. I stället sätter vänsterliberaler krafter inom EU upp en spärr mot diskussioner med den unionskritiska högern och lanserar sitt eget politiskt korrekta ledarskapsgäng. Det tycks som man vill förneka vad en stor del av Europas folk önskar, dvs en grundläggande reform av gemenskapen. För mig är det uppenbart att vänsterliberalernas anspråk på tolkningsföreträde väcker motstånd och vrede hos dem som stämplas som demokratins motståndare, trots att de hånade tillhör rörelser som också vill få plats på en demokratisk spelplan. I stället utsätts de för hån – och röda linjer (!) dras upp mot dem. De beskrivs närmast som outlaws.
Därför menar jag att den politiska eliten i väst missbrukar det demokratiska systemet. Än värre, det sker med intensiv uppbackning av många av de medier som påstår sig vara en fjärde statsmakt. Medier som ska granska politiska makthavare backar i stället upp dem. Det är något mycket farligt, anser jag. Följden blir att enbart vissa åsikter anses som legitima, medan andra genast stämplas som odemokratiska, trots att de samtliga måste anses som rimliga åsiktsyttringar i ett öppet samhälle.
Min poäng är att missbruket av demokratin i väst måste ses som en viktig förklaring till det folkliga missnöje som eliten dödskallemärker. Enligt min mening måste dagens demokrati i stället fördjupas. Den politiska eliten måste artigt lyssna på motståndarna och framför allt visa vilja till att utvidga folkets inflytande över parlamenten. Det finns exv goda möjligheter att begränsa flerfaldiga omval till politiska jobb. Det finns även möjligheter att utöka väljarnas personliga inflytande över valen av specifika ledamöter till parlamenten. Dessutom bör rättsliga öppningar skapas för att låta medborgarna via folkomröstning överpröva förslag till lagstiftning. Åtskilliga komplement av typen ”direkt demokrati” har en tänkbar plats i verktygslådan. Men den politiska eliten kör bara vidare i samma hjulspår.
Det som skett i Atlanta vid valdebatten mellan Biden och Trump är ett skräckens exempel på hur demokratin kan förfalla och finansiärer, medier och partistyrelsers tillåtas ta över den politiska scenen. Att vanliga människor reagerar över partiernas oförmåga till öppenhet och självkritik är för mig klart som korvspad. Förvisso är kraven ofta inte tydligt artikulerade. Men missnöjet är uppenbart! Den politiska klassen reaktion borde vara att stanna upp och verka för reformer. Men det är inte detta som sker. Elitens kritiker stämplas i stället som auktoritära krafter. Och det öppna samtalet tynar alltmer.
Det räcker inte längre med att konstatera att demokratin har latenta problem. En reformrörelse måste till för att rädda det öppna samtalet.
Torsten Sandström
Även publicerad i Bulletin
