I en debattartikel i SvD idag kritiserar före detta mini(s)tern Annika Strandhäll de företag som organiserar rekrytering av surrogatmödrar. Hon menar att kvinnor måste skyddas mot avtal om att lämna ut sin kropp till upplåtelse för barnafödande under nio månader. Visst har denna marknad vissa problem, som gjorts synliga genom att dårfinkar av olika typ slutit avtal av detta slag, trots att de inte är lämpliga som uppfostrare och familjeförsörjare. Men hur ska lämpliga föräldrar faktiskt koras? Och att sådana internationella kontrakt ska stoppas är enklare att säga än att göra. Förövrigt har surrogatmammor många gånger en viktig funktion att fylla för barnlösa. Mödrarna får även ofta gott betalt. Som vanligt är sossen Strandhälls andemening att staten ska ta sig an saken genom lagstiftning.
Staten har enligt min mening en uppsjö mer angelägna uppgifter. På tal om surrogatindustri menar jag att en upprustning av den svenska demokratin är en ofantligt mycket viktigare fråga att tackla. Det är dessutom ett ärende där Strandhäll själv varit verksam – eller rättare sagt tyvärr passiv. Jag tänker på det svenska partiväldets framfart som förvandlat riksdagens ledamöter till knapptryckare. Och där val av ledamöter normalt sker utan att folket ges en rimlig möjlighet att vraka och välja, dvs tex utse en viss ledamot eller utkräva ansvar (typ personval i enmansvalkretsar) samt stoppa pågående lagstiftning via folkomröstning (typ systemet i Schweiz). Även 4%-gränsen och statliga parti- och presstöd blir hinder för rekrytering av nytänkande politiker.
Den svenska politiska klassen har på så vis utvecklat Sverige till en bristfällig demokrati där politikerna valt bort olika metoder att främja indirekt folklig makt över riksdagen. Det har skett av egoistiska skäl. Alltså medvetet, i syfte att låta politiker maximalt sitta kvar för att bli försörjda av det allmänna, från skolan till pensionsåldern. På så vis har demokratin fått tydliga inslag av en surrogatindustri. Alltså ett politiskt system som ersätter en bättre fungerande folklig demokrati. Bara tystnaden om denna angelägna fråga är talande. Politikerna kniper förstås käft, men även statsvetare vid landets universitet himlar med ögonen och vill hålla sig väl med den hand som föder dem.
På så vis är Strandhäll en surrogatmoder. Hon ställer upp mot ersättning för att göra något som inte fungerar i verkligheten, dvs att föda en levande och mer fri svensk demokrati.
Torsten Sandström
