Media rapporterar om att åklagare startat en brottsutredning mot förre rikspolischefen för vållande av annans död. Det gäller alltså Löfvingfallet. SVT Aktuellt kl 21 igår gick i spinn. En sk expert – arbetsrätt! – verkade tala för att det fanns påtaglig risk för åtal.
Förvisso har polisen agerar klantat i kvadrat i löfvingärendet. Men det är faktisk Löfving själv som – i samverkan med en girlfriend inom polisen – agerat i strid mot svensk rätt (enligt den utredning som presenterats). Att Polismyndigheten sammankallar till presskonferens om utredningen är förstås spektakulärt och urdålig personalledning. Ändå definitivt inget brott.
(1) Men nu ska åklagaren alltså utreda om det räcker för åtal för vållande av annans död. För detta krävs för det första ett dödsfall. I Löfvings fall är det ett självmord! Alltså en effekt som den berörda personen ansvarar själv för. Bara detta gör att jag inte tror på åtal.
(2) Dessutom måste riskpolischefen har agerat oaktsamt, dvs vårdslöst. Som sagt är det Löfving själv som – genom försumliga beslut – dragit igång polisens förfarande. Uppenbarligen måste rikspolischefen gå till botten med Löfvings ärende, som dessutom kraftigt spiller över på honom själv. Han måste äntligen visa någon form av handlingskraft. Den beramade presskonferensen var förmodligen att gå något för långt, men syftet var att med alla rätt peka ut att Löfving som hög chef (!) i botten agerat rejält klandervärt. Trots allt har rikspolischefen agerat försvarbart. Problemet med att påvisa oaktsamhet hos rikspolischefen talar också mot åtal.
(3) Därpå det viktigaste. För att styrka brottet vållande till annans död måste det finnas ett orsakssamband mellan rikspolischefens vållande å ena sidan och Löfvings död å den andra. Vem vet hur Löfving tänkt? Kanske är det förlusten av girlfriend och att han själv fått klander för sina beslut som är orsaken. Vem vet? Ett självmord bygger ju, som ordet beskriver, på egna överväganden – om än ibland under förvirring, besvikelse, ilska osv. Hur sjutton skulle riskpolischefen kunna veta att en rättslig kritik av Löfvings egna – märk väl uppenbara – felsteg skulle leda till ett självmord? Och inte kan man begära att en Löfving på en hög position inom rättsväsendet skulle ges en gräddfil enbart för att undvika någon procents risk för självmord. Även detta talar mot åtal.
Slutligen förvånas jag över hur ett ansträngt svenskt rättsmaskineri slösar med sina resurser. Som bekant pågår sedan många år en svindyr och flummig rättsprocess mot några höga gruvbolagschefer för ett påstått folkmord i Sudan. Även här är bevisningen ursvag. Åklagarna slösar med många, många miljoner i skattepengar för en process som rör beslut som underhuggare till de åtalade eventuellt kan ha varit inblandade i uti mörkaste Afrika. Processen måste skrivas på den heliga folkrättens konto. Och nu övervägs ett åtal på den lika heliga svenska ohälsans konto. Löfvings självmord under depression ska stjälpas över på den hösta polischefen, som agerat för att visa att Löfving agerat jävigt mm. Svensk polis och åklagare tycks var i fritt fall. Det rör sig om politik!
Har inte svenska åklagare annat att syssla med? Svenska politiker och medier måste reagera! Men de hukar och vill se skurkar över allt. Utom i egna led förstås.
Torsten Sandström
