DN har utan tvekan gjort ett planerat val i kampen för sin vänstervridning av Sverige. Det är skrattretande med tanke på att tidningen beskriver sig som liberal. Men i själva verket är det något allvarligt att en till upplagan stor dagstidning ständigt driver åsiktspolitik. Meningen med en fri press är att låta olika åsikter konkurrera. Därefter kan ett väl underbyggt ställningstagande för en inriktning presenteras. Men ständigt måste öppenhet råda.
Det är alltså inte DN:s modell – för övrigt agerar flera medier som DN. I DN bankar journalisterna igenom sina åsikter. Problemet är att man tror att man redovisar den enda sanningen. Och då kan förtigande – eller till och med skandaliserande – av motståndarnas åsikter legitimeras, menar man.
Vad sägs om följande rubrik av DN:s kulturchef Björn Wiman den 5/5?
Hetsjakten på kvinnliga klimataktivister är högerns nya vapen
Wiman tar direkt ställning för en position i klimatdiskussionen, dvs den som FN fattat politiska beslut om och driver propaganda för. I detta perspektiv blir avvikande åsikter fel och de som framför åsikterna anses bedriva ”hetsjakt”. Ordet hets måste tolkas som hån, hugg och slag visavi motståndaren. Jag – som noga följer media och särskilt klimatdiskussionen – har inte sett eller hört ett enda skandaliserande anfall. Visst har Greta T fått på pälsen för sina många illegala aktioner på sistone, även genom ord från mig, men det har varit fråga om att påtala odemokratiska – och dåligt underbyggda – handlingar från hennes och kamraternas sida.
Wiman tillhör kretsen troende klimataktivister. Han använder DN som verktyg för sina skräckrapporter. Han är inte liberal, ty i DN ges aldrig seriösa klimatdebattörer utrymme. Landets främsta och mest erfarna klimatprofessor (och nota bene naturvetare!), Lennart Bengtsson (författare till boken ”Vad händer med klimatet?) har mig veterligen inte ens nämnts i tidningen. Bengtsson godtar principen om att CO2 i atmosfären lägger ett värmande täcke över jorden. Men han erkänner inte skräckens scenario. Det finns nämligen andra källor till värmen och dessutom är omfattningen och timingen av människans CO2-utsläpp oklara. Till bilden hör även att en omställning stegvis och tämligen raskt är på väg.
Bengtssons ståndpunkt kan inte viftas bort som Wiman och svenska medier samt politiker gör (genom sin tystnad). Hans ståndpunkt är inte en högerinställning. Hans ord rör naturvetenskapliga fakta. Wiman och DN lägger dock ett eget lock över klimatdebatten för att få den att koka. När jag nu pekar på detta så sällar jag mig förstås – i Wimans ögon – till högerns vapendragare.
Klimatskräckens scenario visar att den politiska diskussionen är skandalöst förvriden. Den påminner om beteendet hos en skock nyfrälsta troendes framfart. Människor som begår lagbrott hyllas för den ”goda saken” de driver. Vi som kritiserar och manar till öppenhet och lugn kallas mörkrets män. Om något är farligt av dessa två läger så är det Wimans och klimatskräckens apostlar.
De är enögda och maktfullkomliga – en historiskt sett farlig kombination. De driver ett perspektiv som framför allt hyllas av den svenska vänstern. Tyvärr brukar en troende inte ändra åsikt förrän man ställt till med allvarliga problem. Och skadorna för det svenska samhället ökar.
Torsten Sandström
