Häromdagen meddelades det att det statliga Alma-priset på 5 miljoner kronor utdelats till den läsfrämjande organisationen ILF, Indigenous Literacy Foundation. Motiveringen är att ILF bedrivit ett innovativt arbete med Australiens urfolk, aboriginerna. Priset kan tyckas vara en stor nyhet i Sydney, men den svenska ”godheten” avspeglas närmast inte alls på organisationens hemsida.
Om stipendiet i stället getts med 200.000 skattefria kronor till 25 svenska kulturarbetare hade det antagligen avsatt tydligare spår, åtminstone i Svergies kulturliv. Jag tvekar över om prispengarna kommer att främja Australiens urfolk och läsningen bland dem. Typiskt nog har ett avlägset och diffust mål valts ut av priskommittén. Dessutom en skänk till fattiga. Men vad som sker i bushens Australien är svårt att bedöma från kultureliten i Stockholms horisont. Däremot har några kommittéledamöter där säkert fått trevliga arvoden. Så funkar den politiserade elitkulturen. Mycket skrik, men lite ull, som bonden sa när han klippte grisen.
Alma-priset har inget rimligt syfte att skapa bred och synbar kulturnytta. Det visar tidigare års belöningar. De är enbart gester eller symbolhandlingar. Pris som ska visa hur vidsynta och vänsterliberala kommitténs ledamöter är. Priset är nästan jämförbart med Gudruns Schymans brasa i Visby då hon eldade upp 100.000 kronor. I ett syfte som få komiskt nog inte minns idag. Alltså rena slöseriet. Idén bakom Alma-priset hade således aldrig realiserats utan vetskapen om att Sveriges skattebetalare skulle tvingas stå för notan. Dvs du och jag.
Av detta skäl är givetvis många skeptiska till svenska kultursatsningar. Som vän av kvalificerad litteratur, konst och musik blir jag bedrövad. Etablissemanget förstör kulturens framgångar i samhället genom sina sjuka satsningar. Jag gillar bland annat opera, även om musikformen är elitär. Men irriteras över kulturmaffians eviga skrianden om att ett nytt operahus måste byggas i Stockholm. Man kan inte stjälpa miljarder i sjön bara för att eliten ska få ett skrytbygge att sola sig i. Även om lokalerna vid Gustav Adolfs torg har sina problem så har operakonstens ett skönt och historiskt unikt hus som inte går av för hackor (ett bygge på en plats där för övrigt ett kungamord skett med avtryck i Verdis musik). Så reparera och njut i stället för att slösa så att människor förklarar kulturen menings- eller sanslös, som Alma-priset tyvärr bidrar till.
Det går för övrigt bra att se och lyssna på opera över internet.
Torsten Sandström
