Så här lyder rubriken till en text av Hanna Fahl i DN 23/2:
Absurt att kontorsnissar ska avgöra
om Israels Eurovisionbidrag är politiskt
Läsaren anar att det rör sig om Eurovisionsfinalen i Malmö. För mig får gärna Israel delta i tävlingen. Nationen tillhör vår civilisation. Men jag bryr mig egentligen inte.
Det intressanta är nu ordet ”kontorsnissar” och att de ska inte ska tillåtas fatta politiska beslut. Fahl uttrycker sig nedlåtande om en grupps möjlighet att fatta riktiga beslut.
Många av mina bloggar kritiserar journalisternas politiska framfart i svenska medier. Alltså en yrkesgrupp som är utbildad (?) för att beskriva fakta. Och en kår anställda som i stället politiserar. Journalisterna gör alltså inte vad de ska. Men de chefer som ska bedöma Israels poplåt gör precise de är anställda för att pröva enligt de föreskrifter som gäller. Så gott det går.
Det är alltså inte kontorsnissar som är huvudproblemet i Sverige. Det är journalisterna, som till stor del sysslar med desinformation och personliga åsiktsdeklarationer med politisk vinkling. Det sjuka i sammanhanget är att många inom denna kår ser sig själva som räddare av samhället. Om en majoritet svenska journalister tilläts bestämma svenska rikets utveckling skulle nationen präglas av en kombination av socialism nog hippy-mentalitet. Så illa är situationen.
Fahl är alltså infam. Hon kritiserar en tämligen anonym grupp för att göra just vad den ska. Medan hon och hennes egen kår således ofta sysslar med en politisering de inte ska befatta sig med. Dessutom använder hon en fördomsfull benämning på personer hon inte känner: kontorsnissar. Märk att jag nu undviker att ge journalistkåren ett berättigat öknamn.
Men hon är själv inget annat än just en journalistnisse. En bedrövlig sådan, med näsan i vädret. Där hon sitter på sitt kontorshus. För att inte säga propagandakontor.
Torsten Sandström
