Den 18/2 läste jag i DN kulturjournalisten Åsa Beckmans bidrag till kvalitetsjournalistikens förfall, Rubriken säger allt:
Alla är fånigt förtjusta i Markoolios mamma – även jag
Uppenbarligen har hiphop-artisten Markoolios mamma, Irma, fått ett pris i en av mediesamhällets kändisgalor, vilka tycks oändliga till antalet. Till sist blir ingen utan pris, vilket kanske förklarar Irmas pris, i och med att konkurrensen är klen. Nu meddelas alltså Sverige denna nyhet genom Beckman, som vanligtvis enbart pratar om sig själv, vilket dagens rubrik också bekräftar.
Dessa tre personer, Markoolio, Irma och Beckman, menar jag tydligt illustrera mediesamhällets funktion och utvecklingstendens. Faktajournalistiken ger vika. Och fram träder mediernas koncentration på futiliteter inom den egna industrin. Det ena medier skriver om det andra i en enda lång kedja av rapporter. X hyllar Y, Y skriver om Z, Z recenserar Å , Å talar om filmen Ä som streamas av Ö osv. Alla medieföretagen lever i symbios och den egna industrin ges uppmärksamhet så att bolagens kassakistor fylls på. Nya intäkter skapar ännu en runda av dominobrickor som sprider ett budskap av normalt låg kulturell kvalitet. Nonsens publiceras och åsikterna rungar, något som Beckman själv länge sysslat med mot månatlig arvodering.
Så funkar en marknad som inte kan leva av sin egen kraft, dvs på grund av varornas goda kvalitet eller påtagliga nytta. Allt förvandlas till en reklamvirvel med enorm kraft. Futiliteter serveras till ett folk som vant sig vid att det bara ska gapa och svälja, dvs en publik som inte förstår att kultur kan vara något verkligt fint och storslaget. Ingen hinner tänka efter och ombeds heller inte göra det. I stället sätts en ny kedja av dominobrickor igång fulla med intigheter. Igen och igen.
Det intressanta är den självsyn som dominospelets aktörer visar upp, dvs journalisternas egen bild av vad de sysslar med. Jag menar att renhållningsarbetare, ”sopgubbar”, normalt gör större nytta än medieindustrins legosoldater i och med att deras insatser är nödvändiga och positiva. Men journalister som Beckman & Co anser sig tillhöra en samhällselit: kulturens journalister. Det är egentligen ofattbart vad svenska journalister sysslar med. Men är en del av mediesamhällets logik. Det är nämligen dessa personer som regisserar spelet vid dominobordet. De sätter brickorna i rörelse och smilar förtjust och självgott. Och säger sig gilla Markoolios mamma Irma.
Den som tänker efter ser en dyster verklighet. Människor i västvärlden ges en ny kultursyn som egentligen är nihilistisk. Som framgått kan vilken kulturyttring som helst höjas till skyarna. Men det är kanske inte det värsta eländet. Huvudproblemet är nämligen att en oberoende och kritisk samhällsdiskussion hamnar i bakvattnet. Journalister som en gång in tidens kallades ”en tredje statsmakt” sysslar på så vis alltmer med strunt. Det sker för att hålla medieindustrin igång och fylla dess kassor. På så vis har journalisterna som sagt förvandlats till industrins legosoldater. Deras verksamhet är en form av åsiktsterror, som drabbar en befolkning som inte lära sig veta bättre. Allt detta är ett sorgligt faktum.
Karl Marx har sagt att religion är ett opium för folket. Det ligger mycket i det. Men trosfrågor kan ses som en sublim kulturyttring. En form av själslig sanering och uppmuntran. Mot denna bakgrund menar jag att medieindustrins utveckling måste betecknas som nutidens knark till en vilsen befolkning. SVT:s ledning gillar att framhålla den sk Melodifestivalen som en god svensk ”samling kring lägerelden”. Jag förstår deras ambition är att vinna tittare. Men den samling som skattebetalarna ska tvingas betala via teveavgifter måste ha en kulturell resning som överstiger tjo och tjim. Därför blir ”Mellot” ett typexempel på ett sätt att medvetet söva befolkningen.
Torsten Sandström
