Anti-PK-bloggen

Det finns en svensk lag som uppenbart utgör ett hot mot forskningens frihet i Sverige. Jag tänker på lagen SFS 2003:460 om etikprövning. Etikprövning låter kanske oskyldigt och någon kanske tycker även att det förefaller vackert. Men vad som är god eller dålig moral är som att spela dragspel. Inte minst då det gäller kritisk forskning. Allt kan hända. Att lagen är som gummi syns redan i portalparagrafen:

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om etikprövning av forskning som avser människor och biologiskt material från människor. Den innehåller också bestämmelser om samtycke till sådan forskning.
Syftet med lagen är att skydda den enskilda människan och respekten för människovärdet vid forskning.

Läsaren ser direkt att nästan alla forskning om samhälle och kultur ”avser människor” som lagens ord lyder. Alltså ska en mängd av forskning etikprövas av en särskild myndighet. Nu vet vi att en teolog, Sameh Egyptson, som vid Lunds universitet förra året lagt fram en doktorsavhandling om ”Islamska broderskapet” framfart i Sverige, drabbats av en åtalsanmälan för överträdelse av denna morallagstiftning. Den svenska rättsapparaten ska alltså granska om Egyptson i sin bok åsidosatt respekten för människovärdet och alltså varit skyldig att sätta igång en etikprövning hos statlig myndighet.

Detta trots att den svenska Brottsbalken innehåller regler om straff för exv ärekränkning har alltså riksdagen ansett det nödvändigt att lansera en särskild lag om etikprövning! Jag tror George Orwell vänder sig i sin grav om han hört detta. Eller rättare sagt hade han ansett lagen är en naturlig följd av socialismens framfart och urartning i ett samhälle i västerlandet.

Enligt min mening är det klart att den svenska moralpolisen störtar forskningens frihet i fördärvet! Politiker och medier borde rycka ut och fördöma. Lagen och dess tillämpning är ett woke-slag mot den fria forskningens solar plexus! Det som händer är ett allvarligt tecken på det svenska samhällets tilltagande ofrihet och bristande öppenhet. Avseende moraliska utsagor ska svenska forskare ha maximal frihet inom Brottsbalkens gränser.

Nu går således skam på torra land! Avveckla därför snarast möjligt denna frihetsfientliga lagstiftning!

Torsten Sandström

SvD och DN var förr kvalitetstidningar. Nu har de två stora likheter med kvällspressen. Sensationer och skandaler skapar stora rubriker. Personliga åsikter och medialt pladder dominerar bilden. Inte undra på att tidningarna förlorar läsare. Rättare sagt försöker man med näbbar och klor finna nya läsare som gillar det nonsens som idag publiceras. Framtiden för dessa två stockholmstidningar förefaller ändå mörk.

Den 16/1 slår SvD stort upp en 47 årig kvinna som vuxit upp i Sverige som adoptivbarn från Chile. Hon påstår att hon nära nog blivit rövad till Sverige. Där har hon av allt att döma blivit väl omhändertagen av sin adoptivfamilj. Men nu har hon funnit sin mamma i Chile och gläds över detta. Det är ju bara att gratulera henne över detta.

Men svenska journalister nöjer sig inte med ett så platt reportage. På svenska journalistskolor har de tyvärr fått lära sig att man måste finna ett offer och en förövare. Så funkar marxismens bipolära tro. Och så sätter skribenten klorna i adoptivbarnet från Chile, som gärna bidrar med en sensationshistoria. SvD:s snyftrurbrik ser ut så här:

”Folk säger att vi fick allt i Sverige – är inte sant”

Jaha. Plötsligt får adoptivfamiljen och Sverige en smocka. Medan mamman i Chile – som inte visste vad hon gjorde då hon adopterade bort sin dotter – hyllas. Och journalisten spinner vidare på temat att något syndikat i Chile systematiskt lurat av mammor där sina barn för adoption i Sverige.

På så vis uppfyller skribenten sin skolning på någon utbildning i Sverige (typiskt nog med statligt stöd) om att finna ett offer och en förövare. Som vanligt i svenska medier skrivs inte ett kritiskt ord om den person som närmast är ansvarig, dvs mamman i Chile som inte orkat ta hand om sin dotter. Det är mänskligt att hon ångrat sig. Hennes situation var för 47 år sedan annorlunda. Idag vill hon knappast erkänna sitt beslut om att lämna bort sin nyfödda dotter. Jag förstår hennes problem. Men hon har ju ändå startat processen rörande sitt barn, som hon haft svårt att ta hand om.

Jag menar inte alls att mammans agerande ska nagelfaras. Men jag tycker att reportaget över huvud taget inte skulle ha skrivits och dottern getts plats för sin besvikelse. Tystnad vore bäst. Alltså inte en rubrik som drabbar adoptivföräldrarna. Det hela blir så osmakligt. Klart att 47-åringen är ledsen för att ha skilts från sin mamma. Men hon ju ändå fått en rimlig uppväxt i Sverige.

Och så rubriken. Vem får någonsin allt, vad nu ordet allt betyder i detta fall. Svensk journalistik är på väg att gå under tillsammans med åtminstone två stockholmstidningar.

Torsten Sandström