I min blogg förundras jag ständigt över en tilltagande svensk nihilism, i den meningen att kulturella värden saknas, varför att varje yttring som påstår sig vara exv konst accepteras, särskilt om den betraktas som allvarligt menande och nydanande av upphovsmannen.
Läsaren av mig blogg förstår att jag inte godtar denna extrema relativism. Det är inte så att jag förnekar förnyelse inom bildkonsten (lika lita som inom litteraturen). Inte heller förkastar jag politisk konst. Bara en hänvisning till Pablo Picasso räcker som förklaring.
Men jag förfäktar att konst kräver kompetens, dvs träning av en person med förmåga att skapa uttryck som är originella och samtidigt krävande och engagerande. Även här räcker det med att hänvisa till Picasso.
Den så kallade konst jag vänder mig mot är de yttringar som vem som helst kan framställa utan att ge prov på minsta förmåga, dvs kvalitet i hantering av färg, form eller substans (skulptur). Typexemplet är när någon ställer ut sig själv med vissa gester, miner, klädsel. Eller då någon samlar ihop exv tomflaskor, avföring, lösa prylar eller annat skräp och stämpar detta som konstverk. Det spelar ingen roll om det hopsamlande ges en titel som är högtravande politisk, ev att upphovsmannen vill symbolisera miljöförstöring eller livets tristess. Detta räcker inte för att visa förmåga. Något mycket mer krävs för att kallas konst.
Tyvärr har den nutida nihilismen inom konsten förstört livet av min och många andras konstsyn. Allt kan ställas ut och stämplas som konst. På Moderna muséet i Stockholm, som är en statlig myndighet, ställs just nu ut föremål av en person heter Cattelan. På detta svenska officiella kulturcentrum hyllas sedan länge den konstsyn som jag anser är ett hån mot kulturen. Att utställningarna är kommersiella är uppenbart, i den meningen att verk som enbart betingar höga belopp på marknaden anses som konstverk, utan närmare krav på kvalitet eller förmåga hos skaparen. I Cattelans fall rör det sig om sensationsmakeri, som staten genom Moderna muséet marknadsför.
På en bild har Cattelan tejpat fast en banan (av plast antar jag). Det så kallade konstverket betingar ett pris på mer än en miljon kronor påstås det. På detta bevis begår Moderna muséet och Cattelan mord på iden om en levande konstkultur med hög kvalitet.
Men anmälare i medierna hyllar dessa intigheter. Det gör för övrigt även SVT som erbjuder en tsunami av inslag med flabb, skrik, våld, sex och liknande vulgariteter. Miljoner av skattebetalarnas pengar spenderas på inslag som ständigt underskrider även lågt ställda krav på kvalitet och förmåga. Mellot, Gift vid första ögonkastet, Hotell Romantik, Mästarnas mästare och allt vad detta dravel heter. Nöjda tevechefer talar om möten framför lägerelden. I själva verket rör det sig om en kapitulation inför kravet på fakta, information, kvalitet etc. Vi ser hur ett svenskt samhälle kapitulerar inför nihilismens kultur.
Låg nivå har blivit en gemensam nämnare. Samhället tvingar skattebetalarna att betala för strunt. Det är ju egentligen inte klokt. Men det är sant. Avsikten är – om någon tänkt över huvud taget om mål eller nytta – att folk ska bedövas och inte göra uppror.
Torrsten Sandström
