Tidningen Dagen industri (DI) har – innan Bonniers tog över – varit en seriös tidning för nyheter om affärslivet. Så är det inte längre. Nu är DI en variant på Expressen med inriktning mot folk inom företagsvärlden. En blandning av smaskiga billigheter samt en och annan djupdykning.
Idag ett exempel (från den 1/2) på den trista utvecklingen mot kändisar samt allmänna ord om hej & hå. Vänsterinriktningen är påtaglig visavi en läsekrets som normalt inte själv betalar prenumerationen utan får tidningen av sitt företeg. Dessutom möter vi bolag som ”betalar” för att få publicerat texter (reklam) som skapar lite glam i tidningens spalter,
Högst upp på DI:s hemsida denna dag syns ett foto med två tungviktssnackare som dricker öl, dvs GW Persson och affärsmannen Torsten Jansson (han som är gift med en redig sossepamp med politiken som karriärväg). Alltså två gamla sossar som krokar arm för att marknadsföra ett dryckesmärke. Det gäller för dem båda att försöka tjäna pengar, men det hamnar delvis i bakgrunden för kändiseriet. Ändå får de och ölet sannolikt en rejäl reklamknuff.
Under kampen för egna intressen utbrister Persson några ord som inte tillhör saken, men som förstås bildar rubrik:
Jag saknar Stefan Ingves
Han saknar således en tredje sosse. Dessutom en person som delvis bär skulden för den svenska inflationens hårda slag mot samhället. Detta genom att driva nollräntor in absurdum. Måhända tvingas Bill och Bull på bilden i DI låta det nya ölföretaget låna pengar hos banker för att komma igång, vad vet jag.
Att Persson använder sin titel som professor för att göra affärer kilometervis utanför sitt eget kompetensområde är det allvarliga. Han försöker slå mynt av sin situation som mediernas orakel, i egenskap av kändis, dvs en person som kan uttala sig med professorns aura om vad sjutton som helst.
En professor agerar sakligt kritiskt och analytiskt. Persson gör motsatsen. Han spelar bara en roll som professor i mediernas värld.
Torsten Sandström
