I Sydsvenskan den 25/1 skriver Petter Larsson en text om mäns våld mot kvinnor och barn. Rubriken lyder:

Gud bevare oss för den goda manligheten

Hur han får ihop det begriper jag inte. Men tanken är förstås att män har ett kollektivt ansvar för individer inom det egna könet som utövar våld inom familjen. Därför måste vi ursäkta oss alla. Tanken är stollig och hör samman med det vanliga feministiska strukturtänkandet: kvinnor mot män, offer mot förövare.

Att bara skriva en sådan rubrik är ett tecken på att något slår slint i huvudet på författaren. Vad är det för fel med god manlighet? Problemet är väl dålig manlighet, i så fall. Men detta är bara det sunda förnuftets invändningar mot Sydsvenskan.

Ännu värre är att texten visar på att journalister och rubriksättare gör vad de vill på Sydsvenskan. Tidningens chefer hukar och låter journalisterna leka hela världens stormar. Bland skribenter ses friheten som absolut att få sina privata ord tryckta – någon galenpanna skulle kalla det en mänsklig rättighet. Cheferna är passiva trots att tidningen hamnar i vanrykte och förlorar unga läsare. Intryck skapas av att svenska medier hoppas på stora framtida presstöd. Tyvärr riskerar det att ligga i framtidens pipeline.

Uppsägningarna från svenska medieföretag förefaller öka. Internet tar stegvis över och publicering där blir mer träffsäker för reklamens kejsare. TV4 :s dåliga affärer visar att tablåteve snart bara drivas som SVT, dvs med tvångsavgifter från ett folk som inte längre utnyttjar mediet i tidigare utsträckning. Medielandskapets förändring beror delvis även på vänsterns journalister, som inte vill skilja fakta från sina egna värderingar. Tyvärr drabbas även minoriteten kompetenta journalister. Men de övriga kan lika gärna gå ut i arbetslöshet.

Rubriksättningen ovan samt den mediala utvecklingen visar att det mentala tillståndet i landet måste sättas ifråga. Tänk om någon vågat skriva: bevare oss för den goda kvinnligheten. Personen hade i så fall drabbats av åsiktsförbud, psykhälsan och anfall från feministernas akademiska kollektiv. Alltså rena #Me too-snurren.

Torsten Sandström