Riksdagen representerar svenska folket, sägs det. Även om det si och så med detta är det klart att personer med bakgrund som invandrare måste kunna väljas som ledamöter. Inte för att driva särfrågor rörande andra nationer och folk, utan för att styra den svenska nationen och dess ekonomiska och kulturella intressen. Även rörande detta visar praktiken på problem. Vem har glömt hur Kakabaveh tillsatte Magdalena Andersson som statsminister, som tack för stöd till kurdiska kommunister?
I den svenska riksdagen sitter faktiskt åtminstone en man vars lojalitet mot Sverige måste kunna ifrågasättas: socialdemokraten El-Haj. Alltså mannen som Magdalena Andersson försvara de med näbbar och tårar så att hon i riksdagen utförde en freudiansk felsägning och kallade honom Jamal Hamas!
Mannen ifråga är förvisso svensk medborgare och valbar. Hans väljarkår är bred bland Malmös många muslimer. Efter att han visat sig ha stött Hamas vid flera tillfällen har han råkat klistret. På stapplande svenska säger han sig i intervju på SVT Aktuellt den 24/1 representera palestinier i Sverige – alltså inte det skånska Sverige. Det visar sig att han inte har något alls emot Hamas, även om han slingrar sig å det värsta. Detta känner S-partiet till, men man gillar fenomenet att utländska intressen ska kunna representeras i den församling som kallas ”Sveriges riksdag”. På så vis ökas S-partiets väljarunderlag. Och genom invandring fylls det på. För socialdemokratin gäller principen ”makten framför allt”. Hur greppet över nationen byggs är av mindre intresse, något som såväl Kakabaveh och El-Haj visar.
Jag menar alltså inte att personer med dubbelt medborgarskap ska stoppas från att väljas till riksdagen, även om den dubbla hemvisten som jag visat är ett oroande tecken. Däremot ska ett dubbelt medborgarskap inte användas för att driva stöd till utländska terrorister i Israel eller Gaza. Sverige tillhör den västerländska kulturkretsen och personer som driver en politik som är fullständigt mot den svenska nationens ideal ska inte sitta i riksdagen.
Behovet att hålla samman den västerländska kulturen är en fråga som tydligt belyses i den svenska nyutgåvan av Samuel Huntingtons bok ”Civilisationernas kamp” (2023, bokförlaget Stolpe). Den svenska demokratin, rättsstaten, åsiktsfriheten och marknadssamhället måste ständig stärkas. Givetvis ska religionsfrihet gälla i vårt land. Men drivet efter ”mångkulturalism” hotar i praktiken det svenska samhällets existens inom civilisationen i väst. Många vänsterväljare gillar förstås detta eller är naiva och inser inte faran. Huntingtons faktarika bok övertygar mig om att vårt val av samhällsform måste försvaras. För detta behövs inte raserandet av minareter eller viftande med svenska flaggor. Saken gäller nämligen ett öppet samhälle där humanism, marknadsliberalism och förnuft härskar.
Sossarnas och vänsters eviga politik att jag väljare bland de senaste 20 årens två miljoner invandrare blir på så vis en fara för vår nation. Sverige ska förvisso främja öppenhet, demokrati, åsiktsfrihet, religionsfrihet mm. Men vi ska inte med öppna ögon se hur nationens bästa motverkas genom vänsterliberala partiets dumhet.
Torsten Sandström
