Rädslan är stor hos landets många S-märkta journalister. Socialdemokratins makt vilar idag främst på den tämligen massiva uppbackning partiet får genom svenska medier, inte minst SR och SVT. I grunden rör det sig om svenska folkets ökade ointresse för svenska gammelmedier. Information söks idag genom unga individerna över internet. Oron beror i någon mån även på den utredning som den nya regeringen tillsatt rörande public service.
Ledande socialdemokarter känner således att det brinner under fötterna. Om vänsterns journalister blir arbetslösa försvinner den dagliga politiska propaganda som DN, SvD, SR, SVT med flera sprider över nationen. Socialdemokratins maktställning skälver.
Det är därför intressant att se hur fem politruker ges plats i DN Debatt den 12/1 med en veklagan över att SR och SVT:s framtid hotas. Skribenterna är kända och S-märkta, nämligen: Kerstin Brunnberg, vd, SR, 2007–2009, Christina Jutterström, vd, SVT, 2001–2006, Allan Larsson, styrelseordförande, SVT, 2000–2005, Jan Petersson, strategichef, SR, 2009–2019 och Jan Scherman, vd, TV4, 2001–2011. Utan tvekan talar de i egen sak. Och pläderingen gäller även ett försvar av många journalister som länge spridit sina personliga politiska budskap genom svenska gammelmedier.
Någon säger att det är väl väntat. Varför blogga om det? Jag menar att deras text är intressant av minst två skäl. Det ena är oron över ett påstått hot mot vänsterjournalisternas jobb samt de effekter detta får för socialdemokratins makt över Sverige. Den senare rädslan är dock outtalad, men går att läsa mellan raderna och via namnen på textens författare. Man är rädd för att det mediala system de själva backat upp ska granskas och reformeras.
Det andra högintressanta fenomenet är den totala brist på sjukdomsanalys som författarna visar. Under många år har public service återkommande kritiserats för vänstervridning. Professor Ken Asp har dessutom tydligt belagt en omkring 70-procentig majoritet för vänstern inom journalistkåren. Cheferna inom SR och SVT har dock ständigt förnekat att en åsiktsförskjutning åt vänster kan iakttas.
Det häpnadsväckande är att de fem författarna till debattinlägget helt går förbi kritiken mot public service för vänsteropinion. Inte ett ord. Det mest fantastiska är att deras text genomgående beskriver dagens politiska utvecklingen rörande SR och SVT som ett hot mot mediernas oberoende. Det är alltså inte SR och SVT som vränger rapporteringen politiskt utan i stället någon – icke angiven motståndare till de två företagen – som vill driva politik .
Jag måste säga att denna enögdhet eller blindhet är den mest förvridna verklighetsförfalskning jag sett på länge. Att bara påstå att SR och SVT:s oberoende måste skyddas och utvidgas då saken i praktiken gäller SR/SVT:s långvariga brist på oberoende är något oerhört. Tala om att förvandla svart till vitt!
Men som sagt visar författarnas oro på att de upplever vänsterns makt över public service som hotad. Och deras ordvrängande belyser sannerligen den långvariga kritikens berättigande. De försvarar de facto dagens vänstervridning. De fem skriver således för sin sjuka mor, som man brukar säga.
Efter moget övervägande menar jag att public service bör avvecklas. Det av staten bestämda avgiftstvånget måste slopas. Låt de två bolagen, SR och SVT, försöka konkurrera med övriga medieföretag på marknaden. Om det ska ske måste företagen anpassa sig till kunderna och inte som nu tvärtom uppfostrar kunderna. Först då kan företagen ses som politiskt oberoende. Någon invänder kanske att i journalistens jobb ligger ett inslag av uppfostran. Det kans så vara, men först efter en gedigen, allsidig och kritisk analys av fakta. Alltså inte som i SR/SVT:s fall med smygande åsiktsjournalistik där relevanta motsatta åsikter förtigs. För att inte tala företagens tröstlösa malande av underhållning och sport. Allt detta kan privata företag som publiken själv väljer klara av, utan att avgifter med tvång tas ut via skattsedeln.
Torsten Sandström
