Jag kan se två skäl för det som kallas public service. Det ena är en politisk oberoende rapportering av vad som händer i världen och Sverige. Det andra är en kritisk analys av den västerländska och alltså svenska samhällsformen. Tveklöst har den liberala demokratin problem. Det gäller medborgarnas bristande representation och möjligheter att påverka politiska beslut. Vidare är det så att rakare rör skulle kunna skapas genom ”folkliga” reformer vad gäller allmänna val, riksdagens arbete, kontrollen av politiker och myndigheter, påföljder för dem som missbrukar sina offentliga uppdrag osv.
Det borde i en demokrati vara en huvuduppgift för politikerna att ständigt och med kritisk blick granska de egna formerna för sysslornas fullgörande. Och här har public service alltså en synnerligen viktig uppgift. Men den odlas nästan inte alls. På så vis har SR och SVT blivit den politiska klassen bästa vän. Budskapet är normalt vänster med vissa nyliberala inslag. Och som jag ofta noterar – landets statsvetare gör inte några knop vad gäller kritik av hur den svenska demokratin fungerar.
Även om SR och SVT ibland glimtar till är således rapporteringen knappast politisk oberoende – den vänsterliberala framtoningen sitter som ett plåster på rapporteringen. Och vad gäller analysen av den svenska samhällsformen så hör jag aldrig någon diskussion om hur demokratin skall kunna göras med öppen för folkligt deltagande. Det rapporteras emellanåt om beslutande folkomröstningar i Schweiz, som enligt lag kan framtvingas där. Men något sådant passar inte svensk public service. Här vill man inte diskutera demokratins alternativa former. Punkt slut.
På så vis kommer behoven av kritisk diskussion att kontrastera med huvuddelen av utbudet i svensk public service. Programmen har en bastant prägel av verklighetsflykt. Det gäller att dölja eventuella kritiska funderingar inom det svenska folket. Utbudet inriktas således huvudsakligen – ring P1 är dock ett gott undantag – mot programinslag som ska indoktrinera publiken. Alltså massor av sport, film, actionvåld, tävlingar av alla de slag, musik och alla annan underhållning. Det är alltså fråga om tidsfördriv. Som framgått ovan anser jag inte dödande av tiden är en uppgift för staten och skattebetalarna. Hela utbudet påminner om ett evigt Kalle ankas julafton, vareviga dag, timme efter timme.
Motorn är svenska mediers omfångsrika stall av kändisar. Normalt rör det sig om lycksökare som odlats fram inom public service´s nöjesfabrik. Och där stannar de kvar i en evig rundgång mellan olika programinslag med en nivå utan minsta krav på kvalitet. När jag knäpper på teven så medverkar Farah Abadi just nu i varenda hörn av SVT:s utbud genom sitt flabbiga nojsande om nästan ingenting.
Dubbelmoralen skriar på SVT. Cheferna mumlar om samling framför lägerelden. Men den vidbrända grillkorven står mig faktiskt upp i halsen. Det vi ser är Hemma hos, Fångarna på slottet, Gift vid första ögonkastet, Av spåret, Dummast i klassen, Mästarnas svamlare och allt annat som dårfinkar och dönickar kan komma på för att få tiden att gå. Och förmå folket att glömma sina vardagliga problem.
Hela upplägget går alltså ut på en psykisk bearbetning av Svensson i sin tevesoffa. Helst ska han eller hon somna in. Tanken att publiken kan drabbas av psykisk ohälsa genom att inte möta kritiska ord om samhället existerar inte. Tillspetsat menar jag att SVT därför bidrar till utveckling av ohälsa. Skratten och underhållningen leder till främlingskap. Våldet tränger sig på såväl på staden som framför soffan. Verklighetsflykten är total.
Till och med barnprogrammen bidrar till att skapa splittrade ungar som måste käka tabletter mot ADHD. Några gånger inför julen har jag slötittat på den sk Julkalendern. Här skildras samhället på samma overkliga vis, genom rök, mörker troll och demoner som får barnen att inte förstå ett dugg av verkligheten. Ok, säger någon det rör sig väl om sagor. Visst kan mytiska berättelser vara bra. Men inte den ständiga och overkliga skräck eller science fiction som Julkalendern presenterar. Det verkar som om den svenska vardagen inte existerar, med dess vardagliga problem och trevnad.
SR och framför allt SVT:s verklighetsflykt är inte bara total utan planerad. SVT vill få dig att glömma vardagen. Du ska jobba utan att fråga. Du ska konsumera. Men du ska inte tro att du kan delta i den svenska demokratin mer än en timme vart fjärde år. Resten av det viktiga ska politikerna sköta, dvs personer som partiernas kanslier utsett för den politiska elitens bästa. Personer som röstar efter kansliernas påbud.
Så funkar faktiskt public service. Tänk efter själv! Och kräv reformer av den svenska demokratin!
Torsten Sandström
