Jag använder i rubriken en parafras på Ture Sventons åsikt om Ville Vessla. Kampen mot den svenska politiska klassen är en fråga om demokratins legitimitet och framtid. Sedan länge är den ifrågasatt. Tunga filosofer pekar på demokratins brister. Inte minst hur mediernas samhälle dels sprider en bild av att alla står väl till, dels levererar en medial kultur som fungerar som sömnpiller för folket, med andra ord som time-killer. Kritiserade demokratin gjorde även Churchill, men han kunde inte finna något bättre system, vilket förstås är svårt. Men själv har jag länge och i flera bloggar pläderat för ett behov av mer direkt demokrati och mindre makt för partikansliernas val av ledamöter och kansliernas politiska diktat (som ledamöterna piskas att godta).
Därmed inte sagt att problemet med medierna stöd till den politiska klassen enkelt kommer att lösas. I dagens mediala ström vill jag bara peka på två exempel. I P1 Morgon inleddes en debatt om det kommande valet till EU:s låtsasparlament. På en sidan Jonas Sjöstedt och på den andra Carl Bildts hustru Anna Maria Corazza. Kan man tänka sig en bättre illustration på hur den politiska klassen fungerar. Två karriärer – en partigängare och en familjeklättrare – som frodas inom den politiska klassen. Två personer som vill få sin försörjning tryggad inom EU av ett system som kallas demokratiskt.
Mitt andra exempel rör Björn Rosengren, en fd fackpamp*, socialakrobat och S-märkt minister och landshövding. Efter att ha lämnat regeringen köptes han upp av Kinnevik, som vet hur man ska knyta till sig dörröppnare till den politiska klass man mycket gärna vill göra upphandling genom. I Dagens industri försvarar sig nu Rosengren från kritik mot problem inom fastighetsbolaget Fastator, där han och Carl Bildt (!) intar toppositioner. Rosengren säger att storföretagen har stor nytta av avsuttna politiker. Tacka för det! Dörrar öppnas och halvkorrupta affärer ingås. Och politikerna belönas med goda arvoden mm. Någon särskild kompetens om fastighetsaffärer har varken den ene eller andre av de två klasskamraterna.
Jag tror själv på demokratin. Men den måste ständigt reformeras. En angelägen reform rör inslag av direkt demokrat i. En annan del är att systemet ständigt måste utsättas för kritik för sin dubbla natur. En god folklig representation och beslutsfattande måste nagelfaras för sina inbyggda avarter. Till de senare hör bla den klassbildning som vuxit fram. Men även demokratins svårigheter att bygga lyckans land måste framhållas. Och även medierna funktion att sopa problemen under mattan – via storskalig underhållning som drömpiller – måste en god svensk demokrati klara av att ständigt kritisera. Att landets statsvetare är tysta visar tyvärr på deras nära band med den klass jag talar om.
Parallellen med Sventons kamp mot Ville Vessla följer ett liknande mönster. En god kraft försöker styra upp onda mönster och systemets profitörer.
Torsten Sandström
*Jag påminner gärna om Rosengrens besök på porrklubb 1994, dvs under tiden som chef för ett kvinnodominerat förbund. Besöket kostade 55.000 kronor och betalades med TCO:s kontokort.
