Rubriken är från SvD den 28/12. Den belyser tidningens utveckling från nyhetstidning till åsiktsmagasin i medisamhällets epok.
Vi lever i en värld av krig – i Ukraina och Palestina. Vad sysslar då vänsterliberala journalister med? På uppdrag från ägarna till SvD flödar åsikts- och nonsensrapporteringen. Min känsla är att det gäller att fördriva tiden och hålla befolkningen borta från vår nations verkliga problem. Huvudsyftet är inte att rapportera viktiga samhällsskeenden, utan att få ekonomiskt ansträngda medier att hålla näsan över vattnet.
SvD:s rubrik – som också blivit bloggens – tar sikte å ett antal personer i mediernas värld som avlidit under året. Dödsfall är ju oftast tråkiga. Men för SvD gäller det att döda tiden och berätta om plattityder. Många läsare – kanske en majoritet – saknar en medial relation till de namn och foton som SvD talas upp under rubriken, låt vara att namnen inte är okända. I vart fall känner åtskilliga knappast någon ”djup” saknad. Ordet ”djup” blir som en besvärjelse från en begravningsentreprenör, något som måste sägas med anledning av ett dödsfall som man försörjer sig på.
För SvD spelar förnuft och sans ingen roll. Det gäller att fylla spalterna med lättsmält gods av den karaktär som kvällspressen odlar. Det vill säga känslo- och kändisjournalistik.
SvD:s utveckling är sannerligen bedrövlig. I takt med att läsare försvinner ökas tidningens substans av nonsens. Flockar av psykologer, etikettsexperter, livsstilsrapportörer, sportjournalister, kulturvetare, egotrippade krönikörer och mycket andra skribenter med tveksam kompetens huserar i tidningens spalter. Om inte nyhetsrapporter köps från TT så presenteras enbart magra texter, plus ledarsidorna förstås.
Vilken publicist kan vara stolt över SvD? Och vilken journalist skriver texter där utan att skämmas? Nu tror jag inte skribenterna skäms. De är helt upptagna med mediesamhällets arbete med att växa sig starkare oavsett kvaliteten på det innehåll som uppvisas. Journalistskrået jobbar för sin försörjning och då spelar substansen liten roll.
Så dystert är faktiskt dagen mediala landskap.
Torsten Sandström
