Alla kurvor tycks i dagarna peka i rätt riktning: inflationen, kronan, börsen samt en relativt stabil sysselsättning. Riksbankens nya chef, Thedén, korrigerar sakligt och säkert sin mångåriga företrädare Ingves strul. Men mycket återstår i lågkonjunkturens Sverige. Rader av strukturproblem från åren med S-partiet vid makten (även Alliansen har ansvar för passivitet).
Så går det när en allierad med sossarna – nollräntemannen Ingves – byts ut till en mer politiskt oberoende. Det är skillnaden mellan förhoppning och förnuft. Det är marknadspolitik och inte subventioner av svensk export samt önskan om goda tider för bostadsköpare att köpa ett boende som de egentligen inte har råd med.
Så går det när S-partiet i åratal infiltrerat i stort sett varje svensk myndighet med sina legosoldater på ledningsnivå. Det vill säga personer som främst följer partiets linje och inte självständig och med förnuft söker lösningar som är bra för land och folk.
Den som följt mina bloggar förstår min syn på svensk socialdemokrati. Det är en rörelse som under decennier för omkring hundra år sedan gjort stora insatsen för att bygga Sverige – förvisso i rejält samarbete med liberala politiker. Framgångarna har stigit S-ledningen till huvudet. Liksom kommunistiska rörelser världen runt har man inte trott på demokratisk växling vid makten, utan önskat permanenta sin maktställningen genom rader av lagregler, som i vanliga demokratier knappast anses som tillåtna.
Metoden har gått ut på att att genom lagstiftning bygga in S-rörelsens många satelliter i statsapparaten. Nätverket syns tydligt inom marknaderna för boende och arbete, men även inom skola, hälsovård, kultur och inte minst medier (journalistutbildning, statsbidrag till medier och förstås tvångsavgifter till SR/SVT).
På detta vis har S-partiet konstruerat ett bunkersystem, inte för krig som HAMAS, utan för civilt politiskt bruk var dag. Sossarnas redprint för Sverige har blivit mycket svårt för oppositionens partier att tränga igenom, även då de erövrat makten i riksdagen. Byråkrater och inte minst medier spjärnar emot nödvändiga marknadsliberala lösningar. Vi ser det främst i stark medial kritik av den nuvarande regeringens straffrättsliga reformer, som försvårar nödvändiga reformer för att få landet på fötter, efter åtta år av misslyckad invandringspolitik.
Detta är förklaringen till min ständiga kritik av S-partiet och av svenska medier som genom sina journalister normalt driver vänsterns linje. Jag är övertygad om att detta är något mycket farligt för det svenska samhället. Därför måste sossarna redprint nedmonteras och bunkersystemet raseras. Det är inte en enkel sak att ända i lagstiftning. Särskilt som många inom oppositionen svalt sossarnas bild av en ”helig” svensk modell. Tystnaden hos nationens jurister gör tyvärr inte reformarbetet enklare.
Torsten Sandström
