Mediernas utveckling i det svenska samhället (och utomlands) fascinerar mig. Jag har minnen som sträcker sig många decennier tillbaka och på så vis vet jag att berätta. Även om det under 1960-talet fanns flera nyhetsmedier än idag hade de på sätt och vis inte den tuffa konkurrens som internet och internationell streaming idag erbjuder. Läsande människors fokus var på SR/SVT och den lokala pressen. Det var därifrån information hämtades. Det var om dessa källor man talade.
Vidare hade medierna då en uppenbar ambition att rapportera sakligt och återhållet, dvs utan påtagliga personliga värderingar. Givetvis öppnade ledarsidan för politisk opinion, sak samma avseende ett fåtal krönikörer som skrev om människans vardagsproblem (på mindre framträdande plats i tidningen).
Men konkurrensen från teve och alternativa medier har helt förändrat mediernas marknad. Pappersannonser ger idag ingen hög avkastning jämfört med pumpande digitala medier av alla slag. Inte minst har ett globalt digitalt sportutbud slagit ut stora delar av pressen, särskilt från landsorten. Idag finns nästan bara omkring tio tidningar med upplagor som är märkbara. Och alla dessa har av kommersiella krafter tvingas lägga om sin publicering. Dyrbara kvalitetsjournalister tillhör numera en utrotningshotad art. I stället har folk från landets alla hittepå-utbildningar i journalistik fyllt redaktionerna.
Den nya klassen av journalister har forstrats i egotrippad anda. Det vet bäst vad som ska skrivas. Och de egna åsikterna ska spridas! Denna anda har således fyllt spaltutrymmet sedan den sakligt kritiska nyhetsbevakningen gått i graven. På alltmer glesa redaktioner härjar nu de skribenter som själva vet bäst. Alltså personer med tvivelaktig utbildning men med hög svansföring. Kombinationen bådar inte alls gott.
Det är mot denna bakgrund jag var dag försöker ta del av DN, SvD och Sydsvenskan. Alltså tidningar som förr var respekterade rapportörer av fakta från världen, Sverige och lokalområdet. Så är det knappast längre, mer än i tidningarnas marginaler. I stället flödar åsiktsjournalistiken om vardagens problem. Rader av krönikörer ta stor plats och skriver om sina egna navlar. Politiska värderingar (normalt åt vänster) sprids med stor kraft om än ofta försåtligt inlindat). Det är journalistskråets politiska värderingar som i praktiken anger tidningens linje utåt (inte de formella orden bakom ledarsidorna).
Låt mig bara ge två exempel på hur denna trista utveckling kan prägla DN, nationens till upplagan största morgontidning. Här en stort uppslagen rubrik från den 15/12:
Efter 28 år berättar Kim person om livet med Leif
Leif Perssons hustru skriver således om livet med sin man. Vidare ännu en rubrik från samma (!) dag:
Jens Liljestrand: ”Jag insåg tidigt att jag saknade det där som gör en person populär”
Det är således en skribent från Expressen som uttalar sig om sig själv.
Det vi ser är en trivialisering som är kommersiellt betingad. På så vis serverar DN mat i samma anda som exv Mac Donald, Hänt i veckan och Aftonbladet. Det blir mycket skräpmat!
Det är därför jag anser att DN – och även SvD samt Sydsvenskan – utvecklats till skittidningar. Så är det bara! Tro mig, jag har läst svenska tidningar ganska noga i mer än 60 år! Det dystra är att det inte finns några alternativ ekonomiskt sett på en global marknad. Allvarligt är också att man inte kan räkna på någon medial självkritik. Journalisterna skriver febrilt för sin egen undergång.
Torsten Sandström
