Många mördande unga män döms nu till vistelse på något av statens ”hem” för unga brottslingar. På så vis är tanken att deras frihet ska skäras av och under en viss tid hållas borta från möjligheter att begå brott. Själva idén har jag nog inget emot.
Men när det svenska samhället ska fixa en uppgift så träder genast snällismen eller naiviteten in. Detta är tydligt när det gäller de sk ”hem” som ska ta hand om unga mördare. Vi har sett åtskilliga fall där mördarna ganska snabbt kunna fly från de brottspåföljder som svenska domstolar dömt ut. Det visar sig nämligen att de kriminella har möjlighet att använda sina mobiler till uppkoppling mot omvärlden. Användande av mobiler anses uppenbarligen som en naturlig rättighet även för unga mördare som dömts till något som kanske kan kallas straff. En ung tungt belastad kille fick resa till tandläkaren för besök på en tid han själv bokat. En annan blodig våldsman tilläts telefonera sin kompisar. Båda killarna var snart på fri fot.
Mönstret från landet SIS-hem visar en uppenbar oförmåga att hantera onda unga män. Institutionerna är byggda så att flykt därifrån är enkel. De intagna tycks mycket enkelt kunna kommunicera med varandra och omvärlden. Droger hanteras i lokalerna. Upplopp, slagsmål och sönderslagen inredning rapporteras ofta. Unga tjejer utsätts för övergrepp från personalens sida. Konflikter och våldsdåd rapporteras inte till polisen. Genom bara valet av ordet ”SIS-hem” avses Skräckhagen förvandlas till Sommarängen. I själva verket är det kriminalpolitikens härdsmälta vi ser.
Allt detta är märkligt ty en påföljd mot en mördare måste ju vara tuff, oavsett åldern. Om en ung man som dödat någon slipper fängelsets galler – och relativa isolering – måste han väl ändå mötas av bastanta inskränkningar i sina kontakter utåt. Om han vill tala med sin mamma eller pappa måste det kunna ordnas genom institutionens telefon. Men att han fritt ska kunna telefonera och surfa för att boka sin flykt förefaller så korkat att jag saknar ord. Det måste även vara bittert för den domare som dömt en ung mördare till en påföljd som inte är värd namnet.
Jag menar att detta är ett tecken på en allvarlig sjuka hos det svenska samhället. Det offentliga vågar inte sätta ned foten och i praktiken genomdriva rimliga påföljder. Politiker vågar nästan inte ens använda orden ”utkrävande av ansvar” då det gäller unga våldsbrottslingar. Enbart ordet ”ansvar” anses numera som auktoritärt och närmast grymt. Följden blir de facto att fortsatt brottslighet främjas av den institution som domstolen beslutat att sända en ung kille till.
Det som sker är givetvis inte en slump. Det följer nämligen ett tydligt mönster. Den unge brottslingen betraktas officiellt som ett offer för sina livsomständigheter och ska därför behandlas med mjukhet. Det säger Jerzy Sarnecki och hans kollegor inom kriminologin, det ämne som påstås vara en vetenskap, men mer liknar en politisk tribun. Jag ser framför mig hur den unge brottslingen gillande smilar över samhällets passivitet och dumhet. Inte bibringas han något respekt för rättsväsendet på denna väg. Han bara flinar och rycker på axlarna. Och då dunkas han ännu en gång i ryggen.
Detta är sannerligen en svensk modell av oförnuft. Den bygger på vänsterns ständiga tänk i strukturer, dvs i bipolära modeller om hur onda krafter skapar effekter som oskyldiga berörda inte kan göra något åt. Den unges brottslighet blir alltså något som han inte själv kan klandras för utan beror på samhällets tillstånd. Det är en vänstermodell, ty enligt denna doktrin är samhället – och inte individen – ansvarig för medborgarnas agerande. Och den enskilde våldsverkaren befrias i praktiken från nämnvärt ansvar hur gräsligt han än agerat. Detta gäller särskilt unga, även om de är straffmyndiga.
Det vi möter i vårt land är enligt min mening den upp-och-nedvända världen. Ty som jag ser det bär varje människa i huvudsak ansvar för sina egna göranden och underlåtanden. Snedsteg är självfallet förståeliga, men det är inte ett fel vägval. Ett samhälle som inte reagerar tydligt och med förstånd kommer att förlora och till sist gå under. Detta är också min prognos för vänsterns svenska modell: förlust och på sikt undergång. Det kan bli en befrielse. Jag hoppas bara att inte hela det svenska samhället följer med ned i slukhålet.
Torsten Sandström
