Som flitig läsare av svenska dagstidningar – om uttrycket längre har någon bäring – är jag luttrad. Men denna rubrik från SvD 6/11 fick mig faktiskt att spärra upp ögonen.
Psykologens råd i mörkret: ”Höj näsan”
Varje dag innehåller landets morgontidningar rader av texter där psykologer utlåter sig om allt tänkbart. Det kan röra familj, boende, semestrar, klimat – ja, det finns inget område som är så perifert att en psykolog kan undvika några ord. Det är såväl tragiskt som komiskt att en vetenskap, som ska studera människans psyke, kan förfalla till veckotidningspladder. Jag kan nog förstå att psykologer platsar på sjukhus som lugnande element till oroliga patienter. Men att de ska vara en form av reseledare för människors vardagsliv är rena löjan. En normal person klarar av livets vardag själv, utan fåniga pekpinnar från psykologer med några års bokläsning vid universitet eller högskolor. Deras råd skapar bara en form av falsk trygghet.
Någon undrar varför tidningarna är fulla med inställsamma råd från psykologer som – förmodligen – inte bättre än genomsnittsmänniskan på att visa vägen för andra? Svaret är i korthet mediesamhället. Kvalificerade texter är dyra och nyhetsmedierna är pressade samt på väg att ställa om till kvälls- och veckopressens nivå – i syfte att rädda de läsare man kan. Den yngre generationen har redan flytt pressen och befinner sig i huvudsak på internet.
Jag såg nyss att SvD:s nya chefredaktör, Irenius, önskade göra tidningen mindre ”gubbig”. Det är en omskrivning för det problem jag pekar ut. Bort med kvalitetsanalyser av nyheter! In med nöjen, sport, medieskval, psykologer osv! Vägen är gynnsam för mediehusen ty underhållning kräver låg kompetens hos journalisterna. De är med andra ord billiga och kan skrivas för lagret och inte för dagen.
Jag har inte hört någon chefredaktör erkänna denna förklaring. Och det kan jag förstå. Journalistskråets gesäller har hög svansföring och vill inte höra att deras sysslor kan utföras av en tämligen genomsnittlig svensk. Utvecklingen innebär att även cheferna på mediehusen blir tämligen slätstrukna och relativt sett (!) lågavlönade. I slutändan framstår nutidens dagstidningar som veckoblad, innehållande texter som kan ha skrivits för minst en handfull dagar sedan av nästan vem som helst.
Som höggradig gubbe känner jag mig lurad på tidningsprenumerationer. Jag har nämligen upplevt hur kvalitetstidningar förr såg ut. Det var för mer än 40 år sedan, dvs innan Olof Palme sett till att staten runt om i landet startat utbildningar av journalister, modell vänster. Sedan dess har rödgröna haft ett stadigt grepp om svenska sk nyhetsmedier. Att SR och SVT utvecklats i samma hjulspår är lika illa. Visst återfinns ibland kvalificerade nyhetsreportage. Men jag talar nu om majoriteten texter i spalterna. De liknar rean bönemötet – åsikter, åsikter och åter åsikter.
Vänsterns grepp över SR och SVT är särskilt bedrövligt i och med att majoriteten medborgare ogillar utvecklingen eller inte ens använder deras tjänster (den yngre generationen)! Om utbudet inte omfattat Ur spåret, Köp en hustru, Skilsmässa vid första ögonkastet, Prova att bli lesbisk, Sommar på Skansens aphus, Sämst i test, Vem kan spotta längst, Flabbar bäst som flabbar sist, Svullot eller liknande landsplågor hade SVT knappast haft några tittare alls. Och detta ska kallas public service! ……..(här har en svordom strukits) …….. För att försvara struntutbudet talar till och med SVT:s chefer om att det rör sig om samling omkring lägerleden. Det svenska folket ska alltså samlas till den nya tidens frälsningsmöte. Huvaligen!
Torsten Sandström
