Jag har idag läst HD:s dom i det sk snippamålet. Den är klargörande. Men ändå delvis problematisk i en straffprocess där staten genom åklagarmyndigheten är den tilltalades motpart. Rättsstaten ska skydda såväl målsägande som tilltalad, något som kan leda till konflikter. Detta visar HD:s dom.
Tingsrätten dömde den tilltalade för våldtäkt då domstolen ansåg att den 10-åriga målsäganden penetrerats samt att de sexuella handlingarna varit jämförliga med samlag. I hovrätten har åklagaren ändrat sin tidigare gärningsbeskrivning och i ord beskrivit den tilltalade X´ gärning så här:
X ”har genom att föra sin hand innanför målsägandens shorts och trosor, hålla handen på målsägandens snippa och ha ett finger inne i snippan, utfört en sexuell handling, som med hänsyn till kränkningens allvar varit jämförlig med samlag, med [målsäganden] som var 10 år.”
Hovrätten menade, i andra instans, dock att bevisningen inte var tillräcklig för uppfylla gärningsbeskrivningen för våldtäkt. Hovrätten ansåg att det var oklart vad målsäganden menade med ”snippan” och att det därför inte var styrkt att han penetrerat målsägandens underliv. Och eftersom åklagaren inte hade yrkat ansvar för det mildare brottet – övergrepp mot barn – har X frikänts i hovrätten.
Nu sista instans. I en välskriven dom går HD igenom betydelsen av en gärningsbeskrivning å ena sidan samt hur ett brott rubricerats å den andra (i detta fall våldtäkt respektive övergrepp mot barn). Mycket förenklat anser HD att själva beskrivningen av gärningen är det centrala. Om bevis saknas för det grövre brottet – och det mildare inte nämns i processen – bör en domstol enligt HD informera parterna och begära upplysningar om vad de anser att gärningsbeskrivningen ska anses betyda avseende det mildare brottet. Detta ska ske innan dom meddelas.
I sak är detta en praktisk lösning för den aktuella målsägandens bästa, men förstås till nackdel för den tilltalade X, som åsett hur åklagaren enbart pläderat rörande det grövre brottet våldtäkt (och inte det mildare övergreppsbrottet). Märk att det enligt HD:s domskäl främst är åklagarens sak att informera domstolen om sin syn rörande det mildare brottets tillämpning, jfr p.18-22. Detta har inte skett i det aktuella målet. Men HD menar vidare att det ytterst är hovrättens sak att försöka skapa klarhet i frågan och ta initiativ till information om vad åklagaren hävdar innan beslut om dom fattas. Utgången i HD är därför att hovrätten försummat sin plikt att anskaffa information om alternativa brottsrubriceringar och lagrum inom ramen för gärningsbeskrivningen. Därför har hovrätten gjort ett rättegångsfel. Och målet måste alltså prövas på nytt.
I huvudsak förstår jag och instämmer i HD:s lösning. Men den är inte invändningsfri. I en rättsstat ska domstolen i en straffrättegång maximalt undvika att påverka processens utgång. Det är ju staten genom åklagaremyndigheten som ska tillvara målsägandens intressen. Domstolen ska kritiskt lyssna på åklagaren och visa försiktighet. Om åklagaren misslyckas – genom att som i det aktuella målet bolla med det flummiga begreppet ”snippa” när mer precisa termer finns – innebär HD:s lösning att åklagaren ges en andra chans. En tilltalad som trott att de räcker med att bemöta en vag gärningsbeskrivning ställs inför ännu en process med åklagarens nya argument.
I HD:s dom får hovrätten bära hundhuvudet, trots att domstolen följd huvudregeln om att det är åklagarens ansvar att informera rätten. Och åklagarmyndigheten, som verkligen klantat till det, får en ny chans (utan formell kritik från HD:s sida). Det är bra för målsäganden, som i det aktuella målet drabbats av åklagarens passivitet. Men huvudprincipen om rättsstatens och åklagarens huvudansvar i straffprocessen riskerar att sättas i gungning.
Torsten Sandström
