Wikimedia
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen har ett inslag som är värt att minnas. Statsminister Kristersson kritiserar socialdemokraterna för deras dubbelspel avseende Palestina. Partiet har som bekant en riksdagsman, Jamal El-Haj, som sitter i riksdagen för att samla röster från de knappt 8000 palestinier som flyttat till Sverige (nästan alla nationaliteter har sina dragplåster i riksdag och kommuner). El Haj flörtar förstås med Hamas och det var detta samarbete – och Andersson tidigare försvar av honom – som statsministern kritiserade i ett seriöst tonläge.
Andersson blev uppenbarligen – förståeligt nog – hårt träffad. Oförberedd stammade hon under tårar fram ett osammanhängande svar, varvid partivännen pinsamt nog kallades Jamal El Hamas! Ridå! Andersson försökte alltså med sann populism använda ett fulknep, dvs tårar och osakliga argument, som tog sikte på bedrövliga dödsfall som i dagarna träffat hamasvännen El Hajs släktingar. Statsminister kritiserade S-partiets ledamot El Haj för hamaskontakter. Det Hamas som startat kriget och nu tvingas i Gaza bita i gräset. Att El Hajs släktingar drabbas är tråkigt, men faktiskt logiskt, särskilt om de liksom El Haj är vänner till Hamas.
Jag uppfattar som framgått statsministerns kritik som i hög grad befogad. För övrigt vet vi hur Andersson i sann populistisk anda kastat skit på regeringen för Tidöavtalet. Bland tårarna anförde hon igår komiskt nog hur statsministern splittrar nationen (att höra ordet splittring från hennes mun är ju inte klokt). Hon använde sig av ett knep, nu sticker jag ut hakan, som man kanske kan kalla feministiskt. I brist på försvar, presenteras tårar och ovidkommande argument .
Normala journalister – av den typ som det idag tyvärr finns få kvar av – borde sakligt rapportera om ordväxlingen och antagligen berätta om Andersson populism. Men hennes feministiska fisketur gick förstås hem hos den nya tidens vänsterjournalister. En sådan är DN:s Åsa Beckman, som idag publicerar rubriken
Ingen värdighet finns kvar när Magdalena Anderssons tårar hånas
Hur fånig kan en journalist i DN tillåtas vara? Andersson populism köps med hull och hår. Och den presenteras som helt korrekt inför läsekretsen. Statsministerns kritik gällde som sagt S-partiets stöd till El Haj för hans samverkan med Hamas. Hans släktingars öde är 100% ovidkommande i riksdagens debatt.
Det borde Beckman förstå, men i stället hoppar hon på det feministiska spåret av populism. Jag skriver detta i tider då traditionella svenska massmedier skär ned personal. Tyvärr är det inte åsiktsjournalister av Beckmans typ som mister jobben. I stället satsar gammelmedierna på känsloreportage av den typ som Beckman och hennes krönikekollegor odlar. Så går det när kön går före tanke. Så typiskt inom svensk journalistik, tyvärr.
Vi lever i mediesamhället. Men vi ser numera kvalitetsmediernas ekonomiska kris. Bristen på kvalitet blir på så vis tyvärr Beckmans räddning. Det skriver jag som prenumerant och långvarig kritiker av utvecklingen mot navelskådande journalistik.
Torsten Sandström
