Förr läste jag massor av nyheter i SvD och DN på morgonen. Men inte längre. Detta beror inte på att mina preferenser förändrats. Utan på att svenska medier genomgått en fundamental förändring. Det är marschen från nyhets- till åsiktsreportage jag tänker på.
Alltså hur tidningarnas ägare bestämt att nyhetsrapportering är olönsam, medan nöjen, sport, film och annan underhållning säljer bättre. Genom minskat intresse hos ägarna för nyheter har en lavin av personlig åsiktsförmedling satts igång. Det syns förstås i kulturfrågor. Men också i massvis av texter om design, stil, sjukdomar, psykologiskt flum, livsstil, identitetsfrågor, klimat, feminism och inte minst massvis av sidor om sport, bilar och bostäder. För länge sedan hade flera tidningar titeln ”allehanda” för att peka på en blandning av stort och smått. Idag är inget alltför obetydligt för att utelämnas.
Den före dett storspelaren i svensk press DN framstår idag som ett plockepinn av navelskådande reportage. Och i SvD har större delen av nyhetsrapporteringen överlämnas till TT:s marknadsföring.
Häromveckan skrapade Åsa Beckman den nya stilens botten genom följande rubrik:
Hur många dagar av mitt liv har försvunnit i migränens mörker?
Ambitionen tycks vara att göra ett personligt avslöjande. Tyck synd om mig! Men också att fånga upp en krets läsare som även de drabbats av någon slags återkommande sjukdom. Detta sker alltså mitt under brinnande krig i Ukraina och Gaza. Därför kan man tro att det kanske gäller en form av verklighetsflykt, från välden till egot. Men jag tror inte det. Det är flykt från det som är dyrt att producera (och med färre läsare) till billigt radskrivande för ett vilset folk.
En enda text av Beckmans stil kan kanske vara på plats i en tidning som annars är sprängfull med hard stuff. Men så är det ju inte. I stället står psykologer på kö för reportage om varje mänskligt dilemma, stort eller smått. Och experter på diet och etikett tränger också sig fram. För att inte tala om tjogtals dagliga reportage om filmer, shower, böcker, matcher, dvs de ämnen som medieföretagen säljer i streamad form eller på papper.
Läsaren säger kanske att jag tjatar om detta ämne. Det medges. Men frånvaron av medial självkritik sporrar mig. Den nya tidens skråarbetare, journalisterna, vill nämligen inte veta av någon kritik av vad de själva sysslar med. Förr var nyhetsskribent en hedervärd titel. Dagens vänsterjournalister och nutidens åsiktsrapportörer har förvandlat ett viktigt yrke till en unken syssla för navelskådare. Liksom skråna förr bestämde varornas innehåll, menar nutidens journalister att deras tankar om livet är det som folk måste köpa.
Torsten Sandström
