Den som följer svenska medier inser att snacket om grönt stål, alltså vätgastillverkat stål, befinner sig i en jättestor ekonomisk uppförsbacke. Forskare inom såväl teknik som ekonomi framträder på rad med budskapet att projekttet är såväl osäkert som ofantligt fyllt med stora ekonomiska risker. Att privata finansiärer vill satsa är deras sak. Men att staten och skattebetalarna ska ta så stora risker inom stålindustrin är något synnerligen allvarligt.
Problemet är att det rör sig om politik. Eller med andra ord om politiskt korrekta beslut som nationens miljötalibaner hyllar. Politiker saknar kompetens för affärer (och för bedömning av klimatet). Därför ska största försiktighet visas. Men för vänstern gäller det att styra samhället, dvs även affärsföretag om man får tillfälle. Och det får man genom att använda sig av skattebetalarnas surt förvärvade slantar på statens företag. Genom lagstiftning kan staten plöja ned hundratals miljarder i riskprojekt som många utländska affärsmän bara skakar på huvudet åt.
Någon kanske minns hur Maud Olofsson och Elisabet Thand Ringqvist tog omfattande risker med Vattenfalls pengar. Den misslyckade Nuonaffären kostade Sverige flera hundra miljarder. Och Olofsson blev på så vis antagligen Sveriges dittills dyraste minister. Hon gjorde affärer på politikens bas och inte på kritiska ekonomiska kalkyler.
Och vem är nu ordförande för LKAB som är statens bolag i satsningen på vätgasstål? Svaret är Göran Persson, en person med ett dystert politiskt register, åtminstone om man ska döma av kommunaliseringen av den svenska skolan. Nu kommer antagligen Göran Persson att ge LKAB en jättesmäll på många fler hundra miljarder än Maud Olofsson lyckades med beträffande Vattenfall.
Att cheferna på LKAB är villiga att ta chanser är en sak (de är för övrigt anställda genom en styrelse i vilken politiker tillåts övervintra). Men ingen kommer ihåg företagschefer som misslyckas. Nu motiverar de högsta cheferna i Dagens industri sina rop på mångmiljardsatsningar från det offentliga med ”att planeten håller på att brinna upp” respektive att det gäller ”vår överlevnad.” Handelskammaren i Norrbotten tillbakavisar också kritiken och säger att den bara ”spär på polariseringen” mellan norr och syd i nationen. Argumentationens osaklighet är påfallande. Utan nyanser sjunger man med i skräckens och risktagandets tonart. Det är inget annat är hybris, som projektet rätteligen borde kallas.
Avgörande för en statlig affärssatsning måste vara en hög procentuell chans för framgång. Är risken däremot stor ska andra aktörer sköta affärerna. I fallet med vätgasstål är inte bara satsat kapital med i kalkylen. Det gäller också sysselsättningen av anställda uppe i Norrland, tillgången på el för andra viktiga samhällsbehov samt Norrlandskommunernas satsning på bostäder, vård, skolor och service. Göran Persson och hans politikerkompisar i LKAB fantiserar och spelar med rekordhöga insatser och risker i rekordklass.
Vi ser alltså hur flummiga politiska visioner än en gång riskerar att skada Sverige. Skomakare ska hålla sig till sin läst brukar det heta. Större sanning har idag tesen att politiker inte alls ska syssla med affärer. Sovjetunionens sammanbrott är skolboksexemplet på att planekonomi inte fungerar. Urvalet av politiker baseras nämligen inte på deras kompetens, utan på deras förmåga att drömma och snacka. Det är en dålig grund för den som ska göra affärer. Det tycks som om Göran Persson kommer att bevisa denna tes.
Torsten Sandström
