DN:s krönikör Hanna Hellqvist behöver bara skriva om sitt eget privata och simpla liv för att få plats i tidningens spalter. Det förefaller vara en typ av nutida ”gräv där du står”. Men den billigaste varianten. Den 17/10 berättar hon om att en kille på 10-11 år försökt tränga sig före henne i en kioskö. Där skulle Hellqvist i all hast köpa en yoghurt inför ett nära förestående redaktionsmöte på Radiohuset (!).
Händelsen och hennes ilska fyller alltså den dagens krönika. Någon mer vardaglig händelse kan man knappast tänka sig i det offentliga vimlet. Men hon blir sannerligen ilsken på barnet och skriver att smockan hängt i luften.
Sedan inser hon uppenbarligen att texten ser illa ut. Därför blir rubriken ”Artighet mellan främlingar gör livet lite lättare att leva”. Och hon avslutar med harang på harang om hur mycket hon uppskattar artighet. Hon skriver till och med om sina tårar.
Min undran är av följande två slag. Vem sjutton vill läsa sådant dravel om en obehärskad tant som inte kan ta ett steg tillbaka för en påflugen tioåring? Är målgruppen personer som är lika töntiga och gärna vi sett att en ”upphöjd” krönikör är likadan? Hon och kollegan Alex Schulman försörjer sig bra på att skriva om egna tårar (han måste senast stanna bilen och gråta över en beatleslåt!). Återkommande ord om gråt ger läsarna en känsla av ärlighet och vardaglighet. Det tycks med andra ord som om folk vill läsa om sina egna livsproblem och inte om intressanta samhällsskeenden.
Dessutom frågar jag mig vad Hellqvist har på en redaktion i Radiohuset att göra. I krönikan beskrivs det som rutinbesök. Är det verkligen skattebetalarna sak att finansiera en person som knappast någon gång tycks uttrycka en väl genomtänkt eller analytisk tanke. Utan mest flum och flams. Uppenbarligen är det sådan som SR och SVT gillar att odla i sitt omfattande skafferi av kändisar. Detta förråd tvingas du och jag betala överskattsedeln.
Att SR:s framtid måste vara utmätt blir min förhoppningsfulla slutsats. Låt public service gå i graven så att Hellqvist tvingas försörja sig genom Bonniers medier… Med nya tårar går det att försörja sig i mediesamhället – hur eländigt det än kan tyckas.
Torsten Sandström
