Anti-PK-bloggen

EU har i grova tal en tredjedel fler medborgare än USA (440 miljoner jämfört med 330). Av ålder och genom näringslivets effektivitet är ändå USA storebror. Och vad gäller tillväxt sackar EU påtagligt efter sin vän på andra sidan Atlanten.

Detta är ett problem som EU:s ledning och framför allt medlemsstaternas regeringar kritiskt borde reflektera över. Man tänker på´t förstås. Men knappast självkritiskt. Den vanliga reflexen från Bryssel har blivit: fler medlemstater och mer överstatlighet. Jag har däremot i olika bloggar pläderat för en decentralisering av EU, som borde låta medlemsstaterna, nationernas medborgare och inte minst företagen få större inflytande. Jag menar att EU:s federalism medför en hämsko på kreativitet och konkurrens inom Europa. I USA är det i grunden delstaterna som har makten att lagstifta i de många ämnen som konstitutionen inte reglerar. Näringslivet i USA är således avsevärt friare, något som förklarar de amerikanska ekonomiska framgångarna visavi EU.

A propå nutidens gigantiska digitala utveckling lyfter The Economist häromveckan (23/9) den centrala fråga som jag vill kalla ”bilen och släpvagnen”. Som bekant är det de amerikanska datagiganterna som driver utvecklingen nu med AI i fronten. EU:s roll har blivit att försöka reglera det monster som EU talar om i sina drastiska utrop. Tekniken och affärerna hanteras från bilen (USA) medan släpvagnen (EU) lagstiftar så ögonen blöder. Efter det fasansfulla regelverket GDPR har byråkraterna i Bryssel en duo nya.

Det är inte så att jag menar att lagstiftning är onödig. Men det är bra om den ledande nationen på det digitala området ges ett betydande inflytande över regleringen så att juristerna i Europa inte bestämmer takten samt marknadens och medborgarnas frihet. I och för sig verkar det federala USA vara saktfärdigt. Det är inte bra, men förklaringen är förstås det kraftiga och fria drivet i det amerikanska affärslivet. Följden har blivit att juristerna i Bryssel tillåts bygga labyrinter med regler. Är det något som en byråkrati missbrukar så är det lagstiftning.

Därför menar jag att alla som – liksom jag – vill se en effektiv europeisk handelssamverkan måste enas om att EU:s federala inriktning ska brytas. Unionen är ineffektiv och blir än värre med nya medlemmar och mer överstatlighet. Enligt min mening andas statsminister Kristersson våndor över EU:s framtid om man läser hans uttalanden mellan raderna. Han tycks våndas över Sveriges roll som lekboll då Europas stormakter gör upp. Enligt min mening borde därför Sverige ta ledningen för en rörelse som vill banta unionen till en handelssamverkan som är på hugget. Frankrike och Tyskland har förvandlat EEC till den släpvagn i EU-skepnad jag nyss talat om. I stället för ett friare och effektivare näringsliv i vår världsdel ser vi djungler av nya regler för en union som redan förefaller vara på bristningsgränsen. EU har blivit en tummelplats för politiker och jurister. Likheten med 400-talets Rom är lockande och pekar inte på någon lysande framtid. Den centrala kraften måste träda tillbaka och låta Europas nationer och företag konkurrera i en handelssamverkan av tidigare EEC-snitt.

När jag skriver detta är val till det som kallas Europaparlamentet stundande. Denna institution är enligt min mening själva sinnebilden av en central kravmaskin som befolkats med politiker som drar åt många olika håll. Här bråkar personer som knappast vet något om hur ett effektivt näringsliv (industri, jordbruk, handel och transporter) ska bedrivas. Däremot excellerar parlamentarikerna i lagreformer av alla de slag – kraven på rättigheter formligen väller ut från parlamentets två (2!) palats. På så vis ger parlamentet ett synnerligen trist – men klargörande – ansikte åt EU:s övergripande problem. Svårigheterna hopas. Beredskapen till handling tycks kunna sammanfattas i orden: mer av samma sak. I USA gäller däremot business as usual – förvisso frånsett hot från Trump och demokrater som inte inser behovet av en yngre och klokare ledare.

Torsten Sandström

Under drygt 500 år, mellan cirka 750 och 1250, utspelades en period som brukar kallas islams guldålder. Vetenskapen frodades utifrån Persien och Irak. Forskare i naturvetenskaper och filosofi gjorde lysande insatser. Även juridiken gjorde framsteg. En kultur som i några avseenden överglänste den grekiska antikens växte fram från Mellanöstern till Spanien på södra sidan av Medelhavet.

Detta var innan mer råa och hänsynslösa ledare tog makten i Mellanöstern i form av exv mongoler och ottomaner. Ökad plats gavs då för olika grupper av dogmatiska muslimer. Forskning ansågs som vidskepelse. Koranen blev allomfattande och lagbok, varför juridiken förstås hamnade i vanrykte.

Jag skriver detta då jag tänker på vad som idag sker i den region som förr ansågs bärare av en gyllene kultur. Vi ser idag islamska ledare som uppmanar till folkmord och som hetsar unga män till terrordåd för att bli lyckliga i paradiset. Präster och militärer som förtrycker sina egna folk och lämnar dem i fattigdom och utan kunskaper om vetenskap. Vi ser också en turkisk president som slutit ett avtal med Sverige rörande militärt samarbete i NATO, men som gång efter annan ändrar villkoren för avtalet. Det är sannerligen en beklämmande kultur vi ser omgivande Israel.

Den givna slutsatsen är att fanatisk tillämpning av religiösa tankar är fientlig för mänskligheten. Vi har tidigare sett hur katolska kyrkan jagat och bränt oliktänkande. Och även svenska präster med lutheransk tro har senare sett till att få kvinnor på bålet för häxeri. Religionens civiliserande effekt bör alltså ifrågasättas.

Det är klart att människor kan ha nytta av religiösa tankar. Men idéer om högre makter kan som nyss nämnts vara farliga. Särskilt då de får reaktionärt dogmatiska uttryck och predikas av fanatiska präster. Förvisso har staten Israel sina ortodoxa troende, som ibland får allvarligt störande verkningar för nationen och dess grannar. Men de är ändå fredliga relativt sett (fanatiska judar vill inte ens göra militärtjänst!). Däremot är palestinierna kraftigt under islams ok. Den religiösa krigshjälten är på mångas läppar. Och shiamuslimerna inom Hamas är dödens apostlar som vettlöst terroriserar och dödar människor av annan tro – allt med stöd från ayatollornas Iran.

Vi befinner oss därför nu i islams avgrundstid. Samtidig som många i västerlandet – av rädsla för terror – hukar och inte vågar säga ifrån. På Sveriges gator och torg syns palestinier och hamasvänner demonstrera. Medan Israel och USA för kampen mot i den islamska terrorn.

Enligt min mening måste förnuftiga människor sluta sig samman så att Ghasa i framtiden kommer att förvaltas av ett ledarskap som saknar religiös bindning. Ett helt nytt kompetent och fredligt ledarskap måste ta itu med palestiniernas verkliga problem, dvs ekonomi, utbildning och vård. Prio nummer ett är därför att lyfta islams ok och eliminera Hamas. Först då kan palestinierna slippa dras djupare ned i shiamuslimernas träsk. Först då bör ekonomisk bistånd ges till palestinierna. Först då kan de och Israel ges möjlighet till fred.

Torsten Sandström