Sara Sommerfeld skriver i SvD 29/10 en mångordig text på temat: hon träffade bara hopplösa män – tills hon insåg vad problemet var.
Att män är problematiska är förstås den vanliga feministiska inkörsporten. Tänk om en man skrivit en liknande rubrik! Vilket liv det skulle bli i svenska medier. Men via statsfeminismen som sossarna odlat fram är dörrarna öppna. Bara detta påhopp i könsdebatten kan få mig att må illa. Sanningen är förmodligen att frekvensen hopplösa män är lika stor som hopplösa kvinnor.
Nu över till vad som var Sommerfelds problem enligt henne själv (hon är som nämnts inget sanningsvittne). Sommerfelds lösning är uppenbarligen yoga. Men enligt min mening behöver man inte ta till sådan verklighetsflykt av utländsk modell. Navelskådning och mumlande av mantran är ingen väg till vishet, även om många österländska siare påstår detta. Det räcker med att sätta sig ned och läsa, fundera och tillsammans med andra snacka om livet. Alltså att kritiskt analysera sig själv och sitt liv. Det är just bristen på sådan självkritik som tycks ha varit Sommerfelds problem.
Sommerfelds brist är alltså i klarspråk henne själv och hennes ytliga bild av livet och på samvaron med män. Men det skriver hon förstås inte. Hon tar till ett svepskäl: yoga. Mellan raderna framskymtar ändå det reella problemet. Hon har festat och tumlat om med män som hon inte valt med omsorg. Man behöver inte ta till yoga för att bryta en sådan livsstil. Sommerfeld flyr alltså från sin förra ogenomtänkta livsstil till en av indisk spiritism inspirerad ny drömvärld. Såvitt jag förstår innebär detta ingen egentlig frigörelse. Det är enbart en växling mellan två liv som båda är bortom en genomtänkt reflexion.
Det är typiskt för dagens mediesamhälle att en sådan text som Sommerfelds över huvud taget publiceras. En halvkänd skådis bekänner sina svårigheter och föreskriver en hippy-lösning, dvs yoga. Ett idealt scenario för dagens vänsterjournalister. I stället för sakliga analyser med kritisk distans lanseras opium för ett folk som redan förvirrats av det ständiga åsiktsbombardemanget från mediehusen. De medier som förr fungerande som en tredje statsmakt – med kritik av politikernas framfart – har nu blivit en medial cirkus, där mediernas eget liv står i centrum och allehanda flumbudskap förs fram.
Texten är alltså tidstypisk: identitetspolitik in extremo.
Torsten Sandström
