Tidvis har jag tagit del av Micael Dahlens eskapader i svenska medier. Jag tänker på den person från Handelshögskolan i Stockholm som nyligen blivit professor i lycka och välmående. Min spontana bild – via fotografier och mediala uttalanden – har varit: ännu en hippie-entreprenör som marknadsför sin egen person. Jag är säker på att min uppfattning är något fördomsfull. Inom forskningen har han sannolikt gjort betydande resultat. Det är bara så att min bild av hur en forskare bör agera avviker helt från Dahlens personligen ambition. Tankar och ord bör, som jag ser det, stå i centrum och inte personliga attribut och löst snack. Att han nu satsat på forskning om lycka bekräftar på så vis min spontana uppfattning.
Enligt min mening kan nämligen forskning svårligen bedrivas om lycka. Själva begreppen lycka eller välmående rör känslor som i grunden är så subjektiva att de inte kan hanteras vetenskapligt. Därmed inte sagt att orden är meningslösa eller ointressanta. Alla vill förmodligen bli gladare och lyckligare. Det är normalt bra för personen ifråga och i allmänhet även för omgivningen. Vidare agerar den som är välmående normalt så som många företag älskar, dvs konsumerar, vilket förstås förklarar Handelshögskolans intresse. Och konsumtion kan i flera avseenden (inte alla!) vara samhällsnyttig.
Alltså menar jag att det inte är möjligt att med vetenskapliga anspråk bestämma vad det är som gör en person lycklig – oavsett om det rör sig om en individ eller personer inom en viss grupp. Bara att mäta lycka är omöjligt. Tänk efter. Inte går det att genom frågor till X att avgöra om dennes svar är korrekt eller en flykt från verkligheten. Dessutom har personer som X och Y förmodligen olika definitioner av lycka. Frågor till en konsument belyser detta problem. En spelmissbrukares ord kan svårligen tas för sanna. Konsumtionen är bara en indikation på vad X gör för tillfället. X´ motivbild förblir högst oklar.
I grunden visar Dahlens och Handelshögskolans lyckoprojekt på den samhällsvetenskapliga forskningens problem och gränser. Det är nämligen svårt att analysera vad som sker i ett samhälle eller vad som gör att en människa tycker eller agerar på visst sätt (för att nu inte tala om flera individer!). Märk att jag redan förkastat metoden att samla information visa frågor och svar (enkäter). Denna väg är en ytterst ytlig och osäker väg att samla kunskap. Alla känner till talesättet ”som man frågar får man svar”. Och den som är lycklig eller missnöjd just då svar avges fyller alltså bara enkäten med subjektiva och plötsliga reaktioner.
Det som förvånar mig är att Dahlen har en bakgrund som ekonom (fördomsfullt nog trodde jag först att han var psykolog). Visserligen sysslar ekonomer med mänskliga val och beslut som är mätbara i pengar. Och ting som kronor eller euros kan därför hanteras med relativ säkerhet där de syns på papper eller i digitala register. Alltså med samma vetenskapliga anspråk som historiker analyserar samhällsbeslut eller jurister studerar lagar och andra rättskällors tillämning. Men ingen av de discipliner som nämnts kan med anspråk på vetenskaplighet bestämma varför människorna bakom samhällets mångskiftande beslut agerat som de gjort.
Steget över till varför en person handlat som han eller hon faktiskt gjort är med andra ord ett kliv ut i en sfär som är omöjlig att bearbeta strikt vetenskapligt. Ännu så länge saknas som bekant verktyg för att direkt och tryggt avläsa vad som händer i en människas hjärna och varför det sker. Tolkningen av miljoner av kemiska och elektriska impulser i hjärnan är idag inte möjlig. Detta är samhällsvetenskapens ständiga dilemma eller handikapp. Men det går att minimera samhällsforskningen svårigheter. Och det gör historiker och jurister genom att inrikta sig på skrivna ord och enbart uttala sig om dessa. Men sådan tolkning är alls inte enkel.
Men den som forskar om vad lycka är ställs däremot inför oöverstigliga svårigheter. Ändå sysslar forskare inom vissa samhällsvetenskaper ständigt med försök att uttala sig, trots att de enbart sysslar med mer eller mindre lösa spekulationer. Man vill med andra ord bygga förklarande teorier om mänskligt handlade på individens eller samhällets plan (psykologi resp sociologi). Förvisso kan resultaten bli intressanta, men det rör sig ändå enbart om försök till underbyggda förmodanden, något som oklart – men högtidligt – brukar betecknas som teorier, sociala mönster, strukturer eller liknande.
Dagens mediesamhälle översvämmas av rapporter av detta slag. Ofta med tydliga anspråk på att vara vetenskapliga. En stor del av dagspolitiken i vårt land baseras på ”forskning”. Tyvärr har inte ens ”forskarna” ifråga själva, många gånger, en kritisk distans till sin rapportering. Och hur ska man då kunna begära att politiker och journalister ska veta att de ställs inför spekulationer i vetenskaplig förklädnad. Alltså blir titlar som doktor, docent eller professor intressanta i samhällsdebatten för eller mot ett visst beslut. Och en uppsjö av olika samhälls”forskare” tillåts på så vis legitimera de mest egendomliga beslut.
Kanske är det sådana spekulationer som Dahlen kommer att syssla med. Vad vet jag? Men begreppen lycka och välbefinnande är ändå så hala att det måste bli fråga om hantering av så många bollar på en gång att resultatet enbart blir rena gissningar. Det tror jag både Dahlen och Handelshögskolan vet. Men deras drivkraft att som entreprenörer skära lycka och guld med täljkniv är ändå så stor att de struntar i vetenskapsteorins grunder. Detta är i och för sig ett handlingssätt i tiden – blygsamhet och försiktighet är som bekant inte mediesamhällets kännetecken. Som ekonomer vill de alltså söka välmående. Det är enligt min mening olyckligt. Vad nu detta ord innebär.
Torsten Sandström
