Ifall nyheterna om valet i Polen visar sig sanna är jag förstås mycket glad. PIS-regimen tycks ha förlorat kontrollen över nationens politik. De har drivit en nationell linje och hämtat stöd från en landsbygd som knappast kan sägas vara modern eller upplyst. En kraftigt konservativ linje med katolska toner. Dessutom en nationalism som i viljan att kontrollera landet vägrat erkänna traditionella principer om demokrati och rule of law. Trots antagonism med fienden Ryssland har PIS inte dragits sig för att styra domarmakten och använda statens medier för egen nytta, dvs en statlig propaganda som varit mer tydligt än den vänsterkontroll vi idag ser i vårt land genom journalisterna skrå. PIS har använt några av sovjetmaktens metoder.
Att traditionella mönster ska behållas om de visat sig bra är självklart. Men för mig är konservatism för sakens egen skull fullständigt ointressant. Den framstår som en dammig kvarleva. Det saken gäller är demokrati och effektiva marknader för ett frihetligt styre. Av liknande anledning är jag även motståndare till Donald Trump och hans anhängare inom republikanska partiet. Förvisso bär Trump som affärsman markandsprägel. Men han är en uppenbar falskspelare vad gäller demokrati of rule of law. Antalet rättsaffärer mot honom är skandalöst många (även om några drivs av åklagare med politiska ambitioner inom partiet Demokraterna). Till bilden hör att Trump är en vulgär person med rasistiska drag och mobbande attityder. Jag har aldrig hört honom vara självkritisk.
PIS förlust av regeringsmakten är en vinst för kampen mot Putin. Trumps möjliga vinst i nästa års amerikanska presidentval innebär motsatsen. I flera avseenden är Putin och Trump samma andas barn. Då tänker jag förstås inte bara på bokstäverna i deras namn. De två är båda diktatoriska härskare, som varken hyllar demokratiska principer eller humanismen grunder. De är hiskeliga lagvrängare av något olika slag, men i båda fallen av förfärliga dimensioner.
Mot denna bakgrund finns det anledning att välkomna en ny regin i Polen. Mest glad är förmodligen EU:s ledare. Av naturliga skäl är det inte varje dag som federalisterna i Bryssel har anledning att fira. Det är i högsta grad något självförvållat. Någon kanske tror att jag sörjer över att unionen sent omsider tar hem en giv i Europas pokerspel. Nej, det som är gott med EU ska man glädjas över, även om det mesta utvecklas i federal och fel riktning. För mig är steg mot demokrati och rule of Law viktigare och något som måste applåderas. Detta i väntan på att EU inleder ett reformarbete där ett medlemskap kan ha olika grad av överstatlighet. Och där den gemensamma nämnaren är demokrati och fri handel. Min dröm är nämligen att Storbrittanien ska kunna lockas in i en sådan lösare samverkan där norra Europa tar ett steg tillbaka från EU:s nuvarande federala inriktning. Frankrike må vara en kulturell föregångare, men det var länge sedan. Idag är nationen knappast ett föredöme eller en god politisk lagspelare. Drömmen om franskt ledarskap över Europa tynger nämligen. Napoleon Bonapartes ambition förskräcker.
Torsten Sandström
