Moderaternas partiledning är på Riksstämman häromdagen rädd för att fortsatt tappa röster i Stockholm till Sverigedemokraterna. Rädslan är naturlig. SD manövrerar utan formellt ansvar för regeringen. Det är SD:s styrka just nu. Efter ett kommande val är förmodligen partiet med i ministären och kanske till och med i rollen som regeringschef.
Förklaringen till väljartappet är enligt in mening naturligt. Många svenskar är inte nöjda med de politiker som man länge sett sett byta stolar med varandra. Moderaternas misslyckande rörande det karolinska sjukhusbygget luktar. Såväl moderater som sossar dyker hela tiden upp i delvis nya politiska roller, i maktställning, i opposition i kommuner och landsting samt även i EU-parlamentet.
Detta är en given följd av yrkespolitikernas framväxt, dvs det jag kallar den politiska klassen. Från skolan till pensionen sysslar de med politik och försörjs på så vis länge av det allmänna. Detta ämne är tabu att tala om i svenska medier. Även Sveriges statsvetare – som verkligen borde höja rösten – kniper förstås käft.
Tröttheten på de gamla politikerna med liknande politiska idéer – oavsett partifärg – gör det enklare för SD, som när partiet nu väl etablerats kan erbjuda väljarna nya ansikten med ibland goda idéer.
Tabut rörande framväxten av en politisk klass är ett av västvärldens stora problem. Men det går att formulera rättsliga lösningar som eliminerar eller åtminstone främjar en rotation på politiska positioner. Det normala motargumentet är att skydd för politiska uppdrag skapar mer professionalism. Jag medger att det kan ligga något i det. Men den ytterlighetslösning som i stället blivit resultatet – dvs livslånga roller inom politiken – innebär överdrifter som skadar Sverige, politiken och tilltron till demokratin. Det påminner om den onda utveckling som medfört att Donald Trump för många amerikaner framstår som en hjälte. Den elit som tidigare tagit politisk plats i egenskap av kön, arv, släktskap, samhällsposition, har nu ersatts av politiker som växt fast i Sveriges topp genom en obruten karriär från ungdomsförbund, lokalpolitik till riksdag – i slutändan via en sortering av lämpliga kandidater genom partiernas kanslier i Stockholm.
Bara själva ointresset och oviljan att tala om olika metoder för en annorlunda, mer rörlig och direkt demokrati är talande. Den politiska klassen lämnar inte makten godvilligt, precis som äldre tiders skikt av makthavare. Mottot tycks vara: ”det går så länge som det går…” Man glömmer med andra ord slutet av refrängen i Ernst Rolf text – ”och sen går det inte alls”. Där ser vid det rimligaste framtidsscenariot om svensk demokrati ska kunna räddas.
Torsten Sandström
