Wikimedia
Den som läser mina bloggar förstår att jag anser den nya tidens åsiktsjournalistik som påfrestande. En linje är att försöka uppfostra publiken. En annan är att skrämma upp den. Och en tredje att trösta de som oroats. På så vis fungerar journalistiken som en nutida religion. Vi möter överstepräster som predikar.
Att DN har satsat på detta med full maskin är uppenbart. Omgiven av bla Hanna Hellqvist och Björn Wiman är Alex Schulman ett proffs i grenen. Den 7/8 lanserar han följande rubrik:
Alex Schulman: Vi glömde allt och drack oss genom semestern
Schulmans person intresserar mig föga. Han får för mig leva vilket liv han vill. Och om han vill supa är det upp till honom. Om det försämrar hans och familjens liv är det hans sak. Vad sjutton intressera det en stockholmstidnings läsare?
Det finns bla två svar. Dels säljer han ut sin familj via positionen som kändis i mediernas samhälle. Bland annat har han – som Svante Nordin konstaterar i SvD (2023-05-16) – beskrivit sin morfar Sven Stolpe som en person som försökt mörda sin hustru (alltså Schulmans mormor). Schulman kan alltså försörja sig – liksom Hellqvist – på att avyttra olika delar av sitt och familjens privatliv. Och det gör han så det skvätter om det. Det är en del av en nutida svensk identitetspolitik, där man kränger ut sig själv, sitt kön, sina sexuella preferenser, sina åsikter om ditt och datt samt naturligtvis hela sin familj.
Det andra svaret är att han försöker trösta publiken. Sommarens ledighet inbjuder naturligt – och trevligt – nog till festande. Därför är många människor något trötta då det är dags att börja jobba igen. På så vis kan kändisen Schulman sticka fram huvudet och ropa några tröstande ord: även jag har baksmälla. Det är helt och hållet i mediesamhällets, Expressens och Aftonbladets anda. Hej och hå, kräng dina egna futiliteter!
På detta vis försvinner tidigare års kvalitetspress. Kvar står en sörja av underhållning, sport, spekulationer och politisk propaganda. Då man i mitten av 1800-talet började benämna pressen som en tredje statsmakt var det fakta, saklighet och kritik av politikernas maktutövning som man tog sikte på. Det var förstås en hederstitel. Men idag finns det liten anledning att se upp till svenska medier. Äran är borta. Den är avyttrad. Och det ansvarar inte minst DN för, trots stolta utrop om ”humanism” som mål.
Jag har just läst Svante Nordins fina bok om Sven Stolpe, ”Blåsten av ett temperament” (2014), en skrift som biblioteket i Markaryd gallrat ut då och därför gratis under sommaren kommit i mina händer.
Jag har aldrig varit en beundrare av Stolpe, främst på grund av hans ovetenskapliga besserwisser-stil och orerande (kanske något som även dottersonen ärvt). Men Stolpe var en lärd man, med många strängar på sin lyra. Och blev genom sin egen kunskap och sina speciella intressen en svensk kulturpersonlighet. På så vis en man som är värd att studera. Hans breda kulturella kontaktnät tycks för mer än tio år sedan ha lockat den gode vetenskapsmannen Nordin till ännu ett värdefullt verk, där Stolpe placeras in i sin samtids kulturella Sverige. Det är denna värld som intresserar mig – inte så mycket Stolpe själv.
Både Stolpe och hans dotterson lämnar ut sig själva. Stolpe har något intressant att presentera. Skillanden är att Schulman inte har det. Bara idag sommarens baksmällor.
Torsten Sandström