En invasiv art som är särskilt besvärlig.
För någon vecka sedan skriade DN om att en kräftart som kallas rovmärlan riskerade att invadera Mälaren. Jaha, tänker jag. Är det inte denna process som pågått i årtusenden, dvs arternas kamp för livet. Tusen och åter tusen olika djur, växter och andra biologiska varelser utvecklas enligt egna biologiska lagar. Det har skett innan människans hade herravälde på jorden och det sker förstås även i tiden därefter. Några mänskliga miljöer påverkar förstås denna biologiska kamp – i och med att människans nu länge själv stått i centrum för att breda ut sig. Men man kan inte säga att det är homo sapiens sak att agera domare, frånsett i situationer då vår egen existens hotas uppenbart.
Men klimat- och miljörörelserna vill agera som mänskliga domare och fatta ödesdigra beslut om den ena artens överlevnad och denna andras död. Bara detta godtyckliga beslutsfattande utgör enligt min mening ett hot mot jordens biologiska balans. Det tycks som rörelserna menar att det antal arter som fanns för ett visst antal hundra år sedan ska utgöra riktmärke för vilka som idag ska segra. Från min horisont rör det sig om godtyckets balans och något mycket vanskligt.
Även då det gäller människans avtryck – vi är ju en del i Darwins värld där den mest livskraftiga segrar – är det svårt att höra klimatrörelsens skrianden om att våtmarker ska återställas. Dikning har varit en nyttig mänsklig aktivitet och vad säger att de arter vilkas konkurrenskraft ska återställas är de riktiga i jordklotets långa tidsperspektiv (varför inte arterna före dem osv)? Samhällets storskaliga politiska experiment med invasiva arter är i mina ögon rena kasinot. Som jag redan skrivit på annat håll är de värsta invasiva arterterna numera de härskande politikerna och deras drabanter, byråkraten. Men dessa segrar inte via biologins lagar, utan genom politisk ideologi. Det hela luktar sovjetforskning där beslut fattades enligt då rådande politiskt korrekta tankar!
Till saken hör att det svenska kasinot rörande invasiva arter kostar dig och mig som skattebetalare stora pengar årligen. För mig får gärna vresrosor, lupiner och rovmärlor frodas. Det är politiker och byråkrater som är hotet mot svenska folket. Riktigt skadliga biologiska arter måste däremot angripas. Vi jagar redan bakterier och virus. Och fästingar samt myggor. Antagligen har dessa också plats i viktiga historiska samt ekologiska näringskedjor. Men här gäller tesen om the survival och the fittiest.
Torsten Sandström
