Följande rubrik i DN från den 17/9 emanerar från Åsa Beckman:
Författarfruarna är litteraturens
tjänarinnor
Beckman är en av DN:s många navelskådande sk journalister. Hon bekymrar sig föga om saklighet och kritiska berättelser. Hon skriver rakt ut vad hon för stunden vill tro och vart hennes politiska övertygelse pekar. I och för sig sysslar många krönikörer med egna åsikter. Men hon gör det med passion utan självkritik. i Ett av hennes mest egotrippade reportage för några år sedan avhandlade hon sin egen hud (inte ens sin släthåriga hund alltså). Rubriken var: Jag minns den den lena huden.
I den text som inleds med rubriken ovan är det feminismens budskap som Beckman serverar. Läsaren ser att hon agerar med starkt patos. Samtidigt med med den vanliga kritiska tonen mot män som grupp. Hon klumpar således ihop alla manliga författare och erbjuder en dåligt underbyggs analys av dem (som härskare) och deras fruar som slavar och hjältinnor. Det är ett tema för många kvinnliga journalister.
Utan att kunna nämna några namn tror jag många manliga författare är tämligen jämlika och lever samman med kvinnor som inte är några undergivna fån. Möjligtvis baseras Beckmans text på egna erfarenheter. Med tanken på hennes utfall förefaller det troligt.
DN skryter ohämmat i komiska helsidesannonser med att tidningen framför ”humanismens” budskap. Att skandalisera en hel yrkeskår av män samt deras kvinnor är föga humant, såvitt jag förstår. Dessutom är liknande strukturella rapporter – kampen mellan könen – osakliga. Om jag bara finner en grupp jämlika män och kvinnor inom yrkeskåren ifråga måste Beckmans text anses vara fake news. Strukturalism är ingen vetenskap – möjligtvis slarviga gissningar utifrån enskilda exempel.
Beckmans text i tidningen visar att DN är en blaska och inget annat.
Torsten Sandström
