Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Två personer söker idag jobb på grund av sina politiska ”meriter” Annie Lööf och Anna Maria Corazza Bildt. Vad de egentligen uträttat är svårt att säga. Att Lööf orsakat nationen – och tilltron till politiken – stor skada är utom allt tvivel. Det syns för övrigt såväl i valresultatet som i dagen opinionsiffror för C.
Båda personerna är väl situerade inom den klass som länge delat på den politiska makten över Sverige (tillsammans med rader av liknande klasskamrater med s-märkning).
Som vanligt är svenska medier behjälpliga med att hålla den politiska klasen samman. Stor rubriker. Men ingen kritik.
Skotten smäller i förorten. Blodet flödar. Unga män dör och förbipasserande kvinnor. Invandringen fortsätter, om än i dämpad takt. Detta efter åtta (8!) år med sossestyre.
Varför sjunger inte regeringen ut? Högt och tydligt! )Det är S-regeringarna Lövfen och Andersson som – för att behålla makten agerat tillsammans med kommunister, miljötalibaner och C-partiet (om någon minns det) – låtit bli att angripa det samhällsproblem som folket länge sett komma och verkligen känt av (men sossarnas mörkat). I stället hukar åtminstone justitieministern, som ser gråtfärdig ut. Okej, han grymtar något om tiden, men pekar inte ut bovarna så folk förstår att det är sossarna. Samtidigt låter man S-partiets före detta ministrar – alltså skurkarna i sammanhanget – slänga skit på en regering som faktisk försöker vända den av vänstern (huvudsakligen) skapade katastrofen. En slug – men infam – Magdalena Andersson tillåts plocka hem superbilliga poäng, rad på rad, utan att möta tufft motstånd. Landets kvinnor tycker att hon verkar trovärdig och ger tyvärr henne sin röst. Tacka feminismen för det!
Politik är att tala klarspråk. Moderaterna måste alltså ta bladet från munnen och sjunga ut. Justitieministern må vara en klok jurist. Men han är tyvärr ingen politiker. En person med svag medial förmåga vinner idag val, hur duktig mannen än är sakligt sett.
Ett parti som kallar sig nya moderaterna måste vara på hugget i mediesamhället. Särskilt som mediernas vänster är motståndaren.
