Jag läser ofta domar i brottmål för att få en bild av den nya svenska våldskulturen. Förvisso har redan i äldre tider fruktansvärda dåd genomförts i vårt land. Men då ofta i en fylle-, sex- eller grannskapsrelation.
Det nya är ett näringsmässigt våldsutövande som ofta sker genom unga grupper av klanmedlemmar som flyttat in för bara en handfull år sedan. Eller av ungdomar som fötts i svenska utanförskapsområden, som uppståt på grund av en oreglerad invandring utan rimliga tankar och verktyg för mottagande och anpassning.
Idag läste jag om ett rättsfall på JUNO:s sajt (Norstedts juridik) om ett dödsfall i Ånge. Det hela utspelades 2019 under vintertid. En man och hans fyra vänner bestämde sig för att stjäla en Canada Goose-jacka från en 20-årig man som de visste hade en sådan. Offret slogs, sparkades, bands och tejpades över munnen så att han senare avled. Alla har nu dömts, ledaren har fåt 16 års fängelse för rånmord.
I sin brutalitet är fallet bara ett enda exempel från vardagens Sverige. Människor från helt andra platser på jordklotet och med främmande kultur, religion och familjesammanhang tillåts flytta in i Sverige. Där hamnar många – givetvis inte en majoritet – redan från starten på kant med (eller utanför) skolan. Ofta rör det sig om stora familjer med låg köpkraft. Omkring sig ser barnen svensk välfärd. Klanernas tänk gör att den måste erövras – genom gemensam kamp – från välmående svenskar (tillhörande en fientlig grupp). Klanens rätt anses legitimera våld och dödande.
Inte var det så här som jag i min ungdom trodde att Sverige skulle byggas. Förvisso kan krig utomlands svårligen förutses. Men nationens politiker har påtagit sig uppgiften att skydda nationen och dess folk. Kloka politiker hade i tid dragit i nödbromsen. En moderat ledare talade om att vi måste öppna våra hjärtan. En sosseledare såg efter nästan åtta år vid makten ”det inte komma”. Inte undra på att en negativ syn på politikerna som grupp vuxit fram.
Det som oroar mig är att en ny generation politiker från de två partier jag nämnt nu tagit över. I sossarnas fall inte några ord om misstag förstås. Magdalena Andersson har ju tillhört Löfvens ministär av gravt synskadade. Moderatregeringen kämpar med invandringen och kriminaliteten. Juristen Maria Malmer Stenergard arbetar ihärdigt och målmedvetet. Men regeringen kunde gott vara mer outspoken. Just nu talar vänstern om miljöflyktingars rätt till asyl. En ny lavin av invandring hotar. Det gäller att öppet tala om asylrättens problem. En asylrätt utan fungerande utvisning (vid domstols avslag) är inte värd namnet! Det gäller att förespråka kvotering i situationer då nationen har beredskap och förmåga.
Torsten Sandström
