Descartes, en filosof som pläderade för tvivel rörande möjlighet till kunskap. Wikimedia
DN har i sitt krönikerstall två professorer i filosofi. Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i den svenska akademin. Hur dessa beteenden kan sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – kan jag inte förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s feta arvoden.
Den 4/9 ger Wikforss sannerligen DN valuta för pengarna. Hon angriper Lena Andersson, som uttryckt starkt tvivel över den svenska journalistkårens framfart, se länken till DN: https://www.dn.se/kultur/asa-wikforss-journalister-ska-inte-agera-hjalpreda-till-
Det Andersson i SvD den 2/9 kritiserar journalisterna för är just det fenomen som varje filosof värd sin titel borde instämma i. Dels att svenska journalister tenderar att tänka strukturellt, dvs att plädera för osynliga samhällskrafter i stil med feminismens teser. Dels att journalistkåren nästan samfällt underlåter att tvivla på FN:s politiska agenda, där IPCC:s för det första väljer ledamöter på det vis man själv önskar (fräckt nog talar man om att konsensus råder inom forskningen). För det andra underlåter IPCC medvetet att kvantifiera de naturliga CO2-utsläppen i förhållande till människans användning av kol, olja mm vad gäller orsaker till uppvärmningen. Även ett barn bör inse att FN och IPCC inte agerar seriöst och politiskt vinklar vanliga vetenskapliga metoder för forskning. Följden är det skräckens budskap som medierna trumpeterar ut. Läs Anderssons fina text:
fornekelseindustrin/https://www.svd.se/a/VP36VW/lena-andersson-utan-tvivlet-blir-medierna-ett-monster
Svenska journalister borde förstå dessa problem. Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellan, har i ett mejl till mig skrivit att tidningen använder en försiktighetsprincip i klimatfrågan. Möjligtvis är det samma princip som syster mediet DN använder? Men tala då för sjutton om det för läsarna!
Wikforss borde i rollen som filosof förstå det berättigade i Anderssons välartikulerade kritik. Men hon agerar som förblindad av positionen som språkrör för DN och akademin. Hon har mage att framföra kritik mot Andersson och därmed försvara sin tidning som, i mina ögon, är PK-ismens centralkommando i Sverige. Hon borde vara försiktig i sin roll som universitetsfilosof. Dessutom betänksam i egenskap av ny akademiledamot efter organisationens Me-too-skandal. I dagarna kritiserar nämligen franska Le Monde akademin för dess medverkan i förra veckans cause célèbre avseende inbjudan av en rysk ambassadören till ceremonielet vid årets utdelning av nobelpriser (mitt under Putins anfallskrig).
Jag menar att en vetenskapsidkare kan uttrycka politiska åsikter. Det är till och med att rekommendera. Den gamla kommunisten Liedman drabbar min kritik alltså mindre – alla vet ju att han fortfarande pläderar för marxismen som samhällets räddning (numera förstås kryddad med klimatskräck!). Wikforss seglar däremot under neutral flagg. Det är detta som gör hennes kritik av Andersson så infernalisk. Hennes angrepp på Lena Andersson är skamlig och oprofessionell, helt enkelt.
Torsten Sandström